12 februari 2008

Inter-rail, min älskade.

Fick en deja-vú nu när jag reste till Schweiz och åter och nu handlar packat och klart om samma sak; om att resa långt med tåg. Som jag gjorde på somrarna, första gången efter nian och sen igen och igen tills exet vägrade att åka med dottern (tyvärr). Det är något särskilt att vakna under stora välvda tak i tyska och franska städer, där det luktar såpa och färskt bröd. Tidiga morgnar i Port-Bou på gränsen mellan Frankrike och Spanien eller bara utsikten över Öresund innan man glider ner i tunneln i Helsingborg. Jag gillar ju själva resan med, tågens stånkande, människor på platserna bredvid, medhavda mackor och konduktörernas skärmmössor.
Ja, jävlar. Den som gör en resa har något att berätta.

2 kommentarer:

AnnaX sa...

Älskar också tåg (även om jag blir åksjuk på X2000, eländigt nog) och har ljuva minnen från tågluffandets tid, de första egna kliven ut i stora världen. Dessutom hinner man med i huvudet också när man åker tåg.
Men, lite depressionsfakta vad det gäller tågresor och miljön: här. Sverige funkar fint, men det är ju liksom lite svårt att hoppa över Tyskland om man ska vidare söderut...

Vilse på Värnhem/Anders sa...

Ja och det stör att vårt "älskade" vattenfall är med och producerar östtysk skitel. Men det går att ändra på.