för femtielfte gången tog jag tåget över till Danmark. Provåkte den nya sträckan på metron, ungarna satt längst fram och lekte förare. Vi gick längs Ströget och Strädet, som turister, och kollade in på muséer och KFC. Det är nåt visst att åka över vatten och se båtar passera och känna kylan stiga upp. Och däröver. Finns det egentligen något förutom Christiania som är bättre i Danmark?
Knappast.
Nu sitter jag och lyssnar på en bortglömd tjej som heter Annika, som kunde sjunga den blåaste blues man tänkas kan, innan hon försvann nånstans.
I hennes och min ungdomsstad byggdes en och annan bro.
Jag skrev en svensk text till en sång en gång om att jag skulle ta spårvagnen över älven till andra sidan. Älven bara låg där som en trögflytande grå massa som höll isär det fina centrumet och den proletära ön. I maj ska jag än sjätte gång springa över Göteborgs bägge centrala broar.
Se Vinga åt ena hållet och stenaterminalen åt den andra.
Vatten är mitt element.
Broar leder över till den andra sidan.
Den vi behöver för att kunna spegla oss i vår förträfflighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar