Stronger

Att få landa henna hos em på kvällskvisten efter att ha skickat iväg den sista ungen med en kram (och en försäkran till mamman att hon är en utmärkt förälder, trots att hon arbetar heltid - varför behöver man ALDRIG säga så till en pappa?), är befriande skönt. Burgare, våfflor, sällskap och konsensus om allt som är viktigt i i livet. För det är så det ska vara i vänskap som i kärlek. Man växer inte samman, man möts inte. Man måste vara i samma spektrum från början i det som är väsentligt. Nu blir det inte nånsinn kärlek i traditionell mening mellan mig och em, utan en vänskap som går över det mesta man sett i den vägen. Om exet och jag nånsinn haft en djup värdegemenskap kan man fråga sig. Men vi var väldigt förälskade när vi gick omkring i alingsås och pratade och pratade om livet och det där. Då och senare försökte jag vara den jag trodde hon ville ha, men det fungerar inte på en fläck. Nu sitter jag tillbakalutad under våra samtal och hon kommer inte längre åt mig. Stronger. Det är skönt. Hota du med vårdnadstvist, du kommer inte åt mig längre. Jag är inte tillags, jag är vuxen nu. Anpassning är för kameleonter och jag är människa.