09 februari 2008

Ensamhet och botemedel.

Makalösa Helene känner inte av någon ensamhet. Hon är att gratulera (menat utan ironi). Ensamhet är väl annars den sjuka man direkt riskeras att drabbas av som ensamstående (hör man ju) eller det tjusigare singel. En skammens sjukdom är det och det blir bara lite lättare av att veta att ensamhet i nominell tvåsamhet är än värre. Fint folk har ett nätverk runt omkring sig och sitter inte mol allena i sin fyrkantiga bostad. Emsans och mina komboplaner är nåt slags åtgärdsprogram mot ensamhet. Att inte vänta på den romantiska kärleken, utan skapa ett platoniskt resonemangsparti, där man delar allt det där praktiska, som är den romantiska kärlekens största gissel och sen ändå har sin egen sovrumsdörrr att stänga inifrån. Med denna bas kan sen romantiken komma och gå som den vill och jag slänger mig kanske inte handlöst i fel famn igen, för att få lite närhet och för att få vara önskad.
Men när och hur blir det av?
Och vilka käppar kan ett hotande ex sätta i hjulet?

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag har också varit så ensam. Det är därför jag är så tacksam nu. MEn för mig handlar det inte om ständigt sällskap utan om trygghet och kärlek när jag talar om att inte vara ensam.

Kompisbo, jag gillar det.

Anonym sa...

Alltså från mig.

Anders sa...

Nä, inte ständigt sällskap, bara vetskapen att det finns nån. Vänskap smäller högre än kärlek, kärleken är så opålitlig.