Springskatteavdrag

Solen lyser helt plötsligt och Riddarfjärden har små vita gäss i det mörkblåa. Sen är det soligt väder genom Södertälje och Mölnbo och såna ställen, trots att det inte finns nåt att fira. Grönt, med en knivsudd gult i. Avskeden från S blir svårare och svårare för varje gång. Men vi som envisas med att låta kärleken styra kan ha det så. Vi som inte tänker praktiskt och som inte söker någon att klippa gräset med eller tända grillen och storhandla med varje fredag.
Jag vill ha det liv jag har. Vi möter dottern på Drottninggatan och det blir bra. Skratt, leenden och minnen mer än diagnoser och läkemedel. Det ska bli bra. Det finns hopp, precis som tro och kärlek. Men det är inte tron på nån gubbe med änglavingar, utan tron på människans kraft, det är inte hopp om ett liv efter detta, utan ett liv före döden. Och så kärleken, den okuvliga.

Igår, en repris, men samtidigt nåt helt annat. Sprang helt utan tider; förkylningar och eftersatt träning gjorde att ambitionen ta sig runt var nog. Nånstans mitt i det vackraste och jävligaste partiet mellan 15 och 20 föll jag och skrapade knät. Vid grönsta fick jag pepp och energi av ett "Heja Värnhemstorget" och mellan Aborrbacken och mål sprang en pigg Mikke om mig. Lidingö. The real thing. Och S, min vän, älskarinna, trovade och supporter på plats med kärlek och förmaningar.

Att vårda sin kropp och hjärna är politik. En nykter springande grön revolution. Starka ben istället för psykofarmaka. Den som orkar ett lidingölopp orkar stå upp för andra om det behövs. Sen tycker jag fortfarande att man inte ska knulla någon som inte läst minst tio tunga romaner. Bildningsnivån skulle rasa i höjden på ett litet kick, för alla vill ju knulla.
Varför inte ett litteraturskatteavdrag, alliansen? Och ett springskatteavdrag!