Det är svårt att vara ett helgon i en storstad.

När Roy Bittan börja plinka på inledningsackorden till "Backstreets", så sluter jag ögonen och njuter. Inte så smart när man är ute och cyklar och närmar sig Bergsgatan nere vid Möllan. Men min nya maskin funkar i alla fall. Springsteen var det första jag matade in i maskinen och Bruce följer mig till och med när jag springer långrundor. Springer man från stan ut till Limhamn, så har man sundet till vänster och bakom det Köpenhamn och en röd nedåtgående sol. När man når fram till Sibbarp och vänder så hörs "the promised land" i lurarna. Fram till den 27 april 1973 vid halv sjutiden så kunde en trött joggare ta spårvagnen från Sibbarp till centrum. Nu är all räls bortplockad, alla luftledningar återvunnen koppar och vagnarna skrotade, så när som på två. Springsteen sjunger om bilar, men i vårt förlovade Malmö behövs dom inte. Hoppas Malin Björns och hennes kollegor i spårvägsutredningen kommer att föreslå att nya spår läggs ut i stan. Det är liksom dags för det, om vi menar allvar med miljösnacket. Scendörren smälls igen och Springsteens syster dansar över golvet. Jag reser urbant, cyklar, går, springer. Gömmer mig inte på bakgatorna längre.