11 september 2008

Aldrig mer skam

Svarade på mailet från min gamla skolkamrat och fick ett i retur. Det högg till lite i bröstet när jag såg hans ord om att jag nog hade varit väldigt utsatt. Kanske mest utsatt av alla. Nu behövs det ju inte någon rankinglista, men jag blev både ledsen och glad. Ledsen för att det faktiskt var så att min högstadietid var ett helvete, men glad för att mina minnen faktiskt kan bekräftas. Det är inga hjärnspöken eller någon offerroll jag tagit på mig, utan rena rama sanningen. Men skammen ligger fortfarande som en våt filt över min kropp. Högstadietiden ska ju vara så underbar med hormoner, ung kärlek, mopeder och rockmusik. Så var det inte för mig och det har påverkat mig. Men minnen ska vara just det. Lär dig, gå vidare. Kampen för min rätt att vara den jag är, genom att försöka vara den jag vill, får föras i nuet. Och det är inte en självklarhet att jag är stark. Jag rubbas när elakheter och personangrepp slängs åt mitt håll och när jag beskylls för att vara bråkmakare, oresonlig eller till och med galen. Jag har lovat mig att aldrig mer fly. Det står fast. Det får svaja, det får blåsa. Jag duger som jag är, duger gott till och med. jag ser mig i ögonen och bekräftar mig. Det räcker. Aldrig mer skam.

2 kommentarer:

En häxa på vift sa...

högstadiet minns nog de flesta endera med glädje eller med fasa.. jag själv gled genom min högstadietid.... den var varken bra eller dålig men då var mina hemförhållanden så kassa som nåt kan bli att skolan liksom bara var.... ja, nåt man måste göra helt enkelt.

Nej, du ska inte känna nåt annat än stolthet för att du är den du är. Du är rak och ärlig och tyvärr sticker det i ögonen på vissa.Varför har jag aldrig lyckats förstå dock för jag hyser den största respekt för de som har sina åsikter och står för dem rakryggat, även om det innebär att de inte alltid håller med mig eller jag inte håller med. Man har rätt att tycka och tänka, men då ska man stå för det också och inte gömma sig bakom nåt anonymt skynke. Du säger vad du tycker och det uppskattar åtminstone jag (vilket jag sagt förut).
Ha en bra helg
Nettan

Kajsa sa...

Det låter som att du hade det ungefär som jag.
För egen del har tonårstragedin blivit en komedi på äldre dar. (Ja, jag är gammal.)
Det som en gång sved och stack och brände i hela kroppen blev en rolig grej. Hur?
Kanske för att jag och några av mina olyckssystrar gjorde revansch och blev toppis-poppis (nåja, allt är relativt) i vuxen ålder. För att våra vänner i vuxenlivet tittade oförstående på oss när vi berättade om utanförskap, hårda ord, klotter på skåpet, krokben och rapar i öronen (fattade heller aldrig det där med att rapa på någon...), för att de inte såg några skäl till att detta kunnat hända. Hade det ens hänt, vi mötte tvivel, och fick berätta om och om igen om tvillingarnas iskalla blickar, Lindas hårda slag och om Johnnys rapande. Och till slut blev det kul, inget vet varför.

Att vara nörd på högstadiet var värre än värst, men att berätta om upplevelserna i vuxen ålder, att erkänna att man faktiskt var den nördigaste av nördar, det känns befriande och rätt kul. Och det roliga grundar sig väl förmodligen i vetskapen att man aldrig, aldrig, aldrig behöver återuppleva de där fruktansvärda åren. Tack och lov.