På grund av anledningar som har med självrespekt och respekt för andra att göra, så missade jag Springsteen i år och det är troligt att jag aldrig mer kommer att se honom spela. Det finns en sista gång för allt, ibland organiserat, som när Sara och jag verkligen avslutade oss med en resa som sammanfattade allt som var vi. Inklusive drama, för vi ganska dramatiska av oss. Exempelvis ett gräl på Hamburg Hbf, som jag alltid tänker på när jag kommer dit, ett gräl som osade bitterhet och svartsjuka, men det lugnade sig ändå fort. Vi var tomtebloss i våra konflikter, det flammade och sprakade, men brann snabbt ut. Det är HHbf för mig, det och den gången minstebror och jag reste ner till Hamburg en helg och han hade fått 10 euro som låg och brände i hans ficka och till sist, minuter innan tåget skulle gå hem så köpte han ett gosedjur i form av en gräsand, som kostade just 10 euro. Affären är där ännu. Gräsanden ligger uppe på vinden hemma på Södervärnsgatan.
Men somligt är ändå presens. Jag reser här och nu, inte för att minnas, det är bara ofrånkomligt att minnena dyker upp och det är ingen fara, jag kan stå för det mesta jag gjort eller sagt. Men jag var tvungen att åka till Berlin ändå, var tvungen att veta att min tredje eller femte stad i världen verkligen var där. Och den var ju det. Berlin har sett många konstiga saker, jag och mitt märks inte.
Det finns en sista gång för allt. För det mesta smyger det på helt osynligt och så långt efter kommer jag på mig själv med att det där har jag ju inte gjort sedan dess. Mick Jagger och Keith Richards möttes för första gången på ett tåg. Jag vill tro att det var vid Clapham Junction, men det är antagligen helt fel. Där bytte jag tåg i förra veckan och tänkte This may be the last time.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar