Jag hatar den moderna fotbollen.

I trettiogradig värme kliver jag av tåget i Dortmund, första stopp på min tågluff. Där ligger det tyska fotbollsmuséet och jag går dit efter att ha stuvat in ryggsäcken på ett lågprishotell och fått något i magen. Tyskland har en stolt fotbollshistoria; på herrsidan hjältarna i Bern 1954 och VM-gulden i de mästerskap jag själv följde 1974, 1990 och 2014 och damernas guld 2003 och 2007. Men annat skaver. Herrarnas Bundesliga som startade 1962 visar under sina fyra första decennier en bredd och ett stort antal lag har någon gång fått lyfta pokalen. Men i nutid har bara ett lag vunnit: FC Bayern från Tysklands tredje största stad: München. Ja, jag vet att just i år var Dortmund nära, men nära skjuter ingen hare. 

Tyskland är inte värst, men också denna målglada liga har drabbats av den moderna fotbollen. Vi är några som håller på lag som GAIS och St Pauli, men det är ett losing battle, ungarna hemma på min förskola har PSG-tröjor eller möjligen Barca. Det finns inga lojaliteter längre, bara stålar. För att göra saken än värre, så bildas det koncerner av fotbollslag, oftast med smutsiga oljepengar som bränsle. Det finns ingen lek och glädje kvar, eller i alla fall väldigt lite. I Sverige är vi inte helt förskonade, men än kan Elfsborg kriga ner kapitalstarka MFF och stockholmsklubbarna och Blåvitt är skuggor av vad de borde vara sett till balansräkningarna. Men så kommer inga svenska lag heller långt i Europa.

Jag hatar den moderna fotbollen, hatar den innerligt.