Lumpen var som en annan planet

Och ändå var det så enkelt att ta sig dit. Sjuan till hållplatsen Kviberg bara, och sen visa inkallelseordern för vakten och följa den snitslade banan. Och jag skulle inte vägra, för om såna som jag inte gjorde lumpen, så skulle fascister snart ta över. Ni tycker att det låter som onödigt drama, men en av mina befäl var pappa till den Anders Klarström, som vid samma tid var NRP och hatade, hotade, innan han bildade SD och blev deras första partiledare. Inte för att jag vet om pappan delade sonens värderingar, jag delade då rakt inte min farsas, snarare tvärtom, i varje fall såg vi det så på ytan. Tiden har fått mig att ifrågasätta det en smula. 

Nu läser jag att invandrarungdomar inte tror att lumpen skulle ge så mycket för deras personliga utveckling. Jag tänker att om du varje dag under de senaste fem åren eller så fått höra att din blotta närvaro är roten till nästan allt ont i landet, så kanske du inte är så pigg på att offra livet för det land vars regering säger så. Ganska enkelt och självklart. Mina lumparkompisar med utländsk bakgrund, som det heter, Grubišic, Odhiambo, Chi och van Ampt minns jag inget särskilt med. Kapten frågade förstås Grubišic hur hans namn uttalades, men mer av respekt. Fanjunkare Klarström uttryckte inget rasistiskt heller, vad jag kan minnas. Däremot var ju homofobin och sexismen helt normaliserad. Stridsselen skulle fan inte hänga som pattarna på en femtioårig kärring, inga jävla bögavstånd och allt vad det var. 

Den fina värnplikten som så många, inte minst I mitt parti längtar tillbaka till som så danande och bra, var fullt av den sortens värderingar. Det var en annan planet, även i det tidiga åttiotalets syntpop och nyliberalism. De tjejer som på sommaren kom som en del av arméns försök att bredda basen blev inte bara väl mottagna.

Men min farsa hade heller aldrig haft några roliga lumparhistorier att berätta och det färgade kanske mina förväntningar. Han gjorde pinan i Karlskrona och sen satt han i Berga och lyssnade på radio Nord. Putti putti, med Jay Epae och och I'm gonna knock on your door, ring on your bell med Eddie Hodges. Men mest längtade han hem till Zenta och nyfödda Maria i Majorna, Göteborg. Han blev visst ingen man av att klä sig i försvarsmaktens malkuledoftade kläder han heller. Det blev ingen. Visst träffade vi folk vi aldrig hade träffat annars, jag brukar själv namedroppa fotbollsdomaren Anders Frisk som en av dem. Men i stort sett var det bortkastad tid, vad personlig utveckling anbelangar. Det kan hända att värnplikten behövs för att försvara landet eller så, men kul, givande eller utvecklande är det knappast. Och mitt regemente blev till Kvibergs marknad, vilket nog skulle fått ett och annat befäl att skita på sig om de fått leva och se det och på fotbollsplanen och hinderbanan har det byggts svindyra bostadsrätter. Och helt plötsligt var vi på samma planet igen.