Spanien var fattigt, eftersatt, tågen var så långsamma att en kunde öppna fönstren och plocka blommor längs vägen, nu kör tågen här i 300 kilometer, medan Sveriges snabbtåg är snabba bara till namnet. Allt var billigt och enkelt och vi rökte cigg ned svart tobak som hette Habanos och jag hostade som en gubbe, trots mitt släta ansikte. Nu verkar ingen röka här och hälften var inte ens födda då. Fuck Vox, står det på en husvägg, Vox, det nya fascistpartiet för dem som glömt historien. Ja, fuck all fascism, alla rop på snabba enkla lösningar.
Jag är här med min äldste son, han fick resan i present, för jag har råd med sånt nu. Att göra mat på stormkök är uteslutet, jag är ingen friluftsmänniska, det handlade bara om ekonomi. Nu äter vi med kniv och gaffel på restauranger som blåser en, det är trots allt en turiststad. Och stan är lika vacker som jag minns den, men mer fancy, putsad, det bedagade är borta. Vi kommer längst upp på berget och ser stan från ovan, den gigantiska stranden, husen i raka och sneda led, röran nere på gatan och i bakgrunden Pyreneerna som en operettfasad. Ikväll ska vi se Dylan också det har vi gjort förr, jag kanske tio gånger, lägger inte sånt på minnet. "Han var bättre på åttiotalet", kommer jag att säga för det var han. Min son kan allt om Dylan, allt, verkligen, själv upptäckte jag Dylan genom Ulf Lundells första bok och hade vinyler och kassetter. På en konsert hade jag och Steve med oss rockenrolltobak, fullständigt osannolikt nu, här får en inte ens röka vanliga cigg inomhus och min son avstår dessutom alkohol helt. Precis som jag under elva långa år. Och jag kom tillbaka till San Sebastian. Kanske förväntas jag nu tycka något om hur livet blev, men det blev inte det är, nu liksom då, liksom alltid. En dag ska du dö, de andra fram till dess leva. Så vill sonen ha en milkshake och jag en öl. Att gå ner från ett berg är alltid enklare än att gå uppför det. Men att färdas genom kuperad terräng är roligare än att alltid vara på platta marken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar