I Lake district bodde jag på ett B&B hos en man som hette Graham och var sådär engelskt trevlig och pigg för sin ålder. Han hade varit i det militära och jag undrade i mitt stilla sinne om han var med i Derry den 30/1 1972, men sånt frågar en inte om. Att bo på B&B är lite som att bo i någons utlånade sovrum och äta frukost i deras vardagsrum. Det passar mig inte så bra. Det är för nära. Men naturen i Lake distrikt är underbar, berg och sjöar, stengärsgårdar, får och hus som hämtade ur deckare eller Beatrix Potter. Det är ljuvligt en dag eller två, sen måste jag in i röran igen, gå på gator fulla av människor och få vara anonym när jag vill vara det. Graham berättade att Glasgow inte är lika fint som Edinburgh och jag fattar vad han menar, men det jag söker finns oftast på ställen som Glasgow och mindre ofta bland busslaster med andra turister. Glasgow är en stad av kött och blod med långa avstånd och breda gator. Och såklart måste jag till Celtic park, det är nödvändigt. Alla lyser upp när en säger att en är svensk, det är Larssons ande som gör att alla som kommer från vår del av världen är fina människor. Men två intressanta händelser vill jag berätta om, som ett mått på vem jag blivit. På promenaden tappar jag mitt nyckelord till hotellet. Det är så likt mig och en skam. Att jag tappar något, nu igen. Jag gör mig beredd på att visa strupen för hotellpersonalen, men går för säkerhets skull tillbaka samma väg jag kommit, men inser att den här skammen får jag ta. Då ligger helt plötsligt kortet på marken framför mig. Jag plockar upp det och kan gå vidare. Men jag var beredd på att lämna ut mig, medge min svaghet. Inte förklara bort, inte hitta på något.
Innan stadionturen på Celtic park kollar jag såklart i deras butik. Jag älskar fotbolls- och konsertmerch. En hoodie är särskilt snygg. Men dyr. Jag våndas, ska jag unna mig. Efter stadionturen tar jag en öl på Celtics pub. Tjejen i baren frågar var jag kommer ifrån och börjar även hon prata om Larsson. Jag bestämmer mig för att faktiskt köpa den där hoodien även om den är orimligt dyr. Du lever bara en gång, och allt det där. När jag kommer fram till kassan visar det sig att priset är nedsatt till mindre än en tredjedel av vad som står på prislappen.
Det lönar sig att gå utanför sig själv, att våga vara obekväm. Gå genom regnet, gå genom stormen, för du går aldrig ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar