Ställde in en resa till Göteborg. Skulle se Billy Bragg för första gången sedan 1988, på Pustervik, av alla trevliga ställen, men när han går på klockan 19 i morgon, så är jag precis här, i samma fåtölj som jag köpte på hösten 2017, när jag inredde och skapade ett hem, som någon beskrev som ett plagiat innan hon själv köpte en villa i SD-land.
Och jag är principfast och ensam, antingligen hänger sakerna ihop. De som kompromissar lyckas bättre. Min romantiska dröm om att det ska finnas någon där ute som är just den som drömt om just mig finns tyvärr kvar lika mycket nu som någonsin. Ändå ser jag alla bilder på mig från förr, hur söt jag var, hur slät min hy var och tror att det som var då kan vara nu. Och jord rasar i Bohuslän och drar en motorväg med sig ner i ingenstans. Ser mig på en 30 år gammal bild med en Coca-Colaburk i handen. Tänker att den princip jag hållt fast vid är att vara sann mot mig själv. Det var ytligt och billigt att bojkotta Coca-Cola. Lyx för medelklassen. När jag och min turkiske revolutionäre jobbarkompis på Pååls sommaren 1982 diskuterade Marx på våra raster mitt i natten, så drack vi Coca och åt hönökaka som vi tagit direkt från bandet.
På morgonen körde han mig hem till Smyckegatan och jag somnade i gryningsljuset i en lägenhet som nittiotalets nyliberalism skulle sanera bort vad det led.
Jag är inte söt längre. Jag borde vilja kompromissa, men det är för sent. Antagligen är ensamheten obotlig.
Jag är inte söt längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar