På den tröga cykelturen hemåt i motvind, längs gator slitna av alltför stor bilism, mest längs Nobelvägen som är mer Malmö än något annat, lyssnar jag på Kapten Röd. Minns när jag såg honom live i Folkets park. Någon tände en spliff precis framför mig och jag ropade: "rök inte sån skit I närheten av mig", och den stackars snubben stampade ner sin jazztobak i parkens slitna gräs (no pun intended). Sara skrattade, det var redan slut, men än hade hon inte börjat lägga ut nazimemes om mig, så vi var på vänskaplig fot. Men hem i motvinden en trist onsdag tänker jag mer på det kaptenen sjunger om: att man ska gå med dem som vill en väl, för det är så gott om ormar där ute. En som vill mig väl är min yngste och igår mötte han mig solbränd med våra bruna ögon vidöppna. Han hade saknat mig, sa han. Och vi hade några timmar i en park, vi åt falafel och sen tog han en cigg och vi snackade om fotboll, livet och somligt som jag inte redovisar här. Men det är något visst med unga och deras drömmar.
När jag sitter där på en bänk med med yngste i det sensommarmörkgröna i Lund, så fattar jag att framtiden ändå kommer att bli bra. Det finns sånt som är rätt och sånt som är fel. Och, trust me, både jag och min yngste har blamerat oss och gjort fel och människor illa. Men förlåt dig, reparera och gå vidare. Och så håller vi oss till vår goda väg och låter ormarna ringla. Dem kan vi inte göra så mycket åt. Det finns rasister, hycklare och de som inte är vad de säger sig vara, folk som skyltar radikalt, men som är samma gamla som alltid. Men vi lämnar dem därhän.
Och jag kommer hem och det är onsdag och en helt orimlig arbetssituation gör mig tröttare än rimligt, så jag lägger mig en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar