Doften av mångfald

En vän är någonstans ute på Falsterbonäset och skriver om hur konstiga alla ser ut där. "Som deodorantreklam", fyller jag i och jag hör hur hon skrattar, fast det gör jag ju inte egentligen, eftersom vi bara skriver. Och hon frågar vad jag ska göra och jag berättar att en annan vän kommer över och att vi ska sitta på balkongen och dricka rödvin och känna cannabisdoften från gården. Hon tycker att det låter fint. Nu ska jag direkt, innan något läggs mig till last, säga att jag inte är för legalisering av fler droger. Det var något annat jag ville beskriva för min vän; doften av mångfald. Den doften som gör att jag trivs allra bäst i Malmö, Berlin, Jerusalem, Tel Aviv, New York, London, ni vet, såna ställen. Inte bara för att det är stora städer, Shanghai och Hong Kong är också stora städer, men ohyggligt tråkiga, för det är bara mycket av samma sak. Men förbi min trivsel är det min övertygelse att mångfald också gör oss klokare och rikare på alla de sätt. Olika erfarenheter, liksom. Kryddor i den havregrynsgröten som högern rådde fattiga att äta i våras, samtidigt som de sänkte skatterna för sig själva. Men kampen för mångfald är ojämn. Tidigare ganska snälla borgare har slagit sina påsar ihop med ett parti som bara för något decennium krävde att alla som invandrat efter 1975 skulle skickas hem. Bibliotek ska rensas från misshagliga sagoläsare och troligen inom kort från böcker på främmande språk. 

Deodorantreklammänniskorna är såklart välkomna de med, tänker jag generöst. Alla måste inte ha bandtröjor och hatt som jag. Men jag tänker inte sitta och äta plankstek med dem och prata skatteplanering. Och min vän kommer över, jag spelar punk från 1977, vi snackar om viktiga saker och cannabisdoften är borta. Kanske har vaktbolaget kört ut obehöriga från vår brf-gård. Kanske har också självgoda radikaler som jag en gräns för vad vi vill ha i vår närhet?