Drömmer om ett sårbart samtal

Jag går på reklam ibland. Nu köpte jag den där Ben & Jerry-glassen som ska vara lite extra extra somrig. Sen gick jag hem och la mig tvärs över min säng och satte på Göran Greiders sommarprat i högtalaren. Jag försöker låtsas att den där glassen fortfarande är hippieunderbar från korsningen Haight/Ashbury i San Francisco och inte den multinationella produkt den är. 

Till San Francisco kom jag i februari 2014, det var min dåvarande frus femtioårspresent till mig; vi hade råd att ge varandra sånt och vi var framme mitt i natten och ni som läser min blogg vet att jag älskar ljumma nätter och det var ljust den natten vi kom upp ut tunnelbanan på Market street. Bara enstaka taxibilar och hemsläntrare syntes och det var tyst för att vara i en storstad. Och hippiekvarteren bor inga glasstillverkare längre, det är tech och allt vad det heter som en ska syssla med för att ta sig in där. Och mitt ex hälsar inte längre på mig om vi syns på stan, inte heller på mina barn, men däremot lägger hon ut hånfulla memes på Instagram ibland. Det får stå för henne. De som är elaka bakom block och spärrar har dömt sig själva till någon det inte går att respektera. Jag hör på Greider och känner hur jag hela tiden nickar bifall till honom. Han är ärlig och inte särskilt rolig, vilket är en befrielse. Det hörs inga sarkasmer. Han är som jag en enstöring, en varg som söker sin flock men aldrig hittar den. Jag drömmer om ett samtal om det viktiga i livet, solidaritet, klass och framtiden, den konstiga, oförutsägbara. Nu när vi har obegränsade möjligheter att diskutera filosofi med någon i Kina eller fotboll med någon i Sydamerika, så slösas tiden bort på skit, skryt och elakheter.

Alla dessa memes och emojis, jag hatar dem. Allt detta att gömma sig i smarta punchlines eller mobba i drev, det är förfärligt. Jag längtar efter det sårbara samtalet, där du kan blotta dig utan att någon direkt hugger, längtar efter frågor där alla nu hela tiden har snabba svar på allt.