Flandern är platt som en pannkaka, tänker jag, där jag sitter på mitt belgiska tåg och ser ut och får associationer till en gammal TV-serie, men också till den gamla progglåten, som börjar med en hälsning från en skyttegrav i Flandern. Men allt det där var längesen och nu är nu, intalar jag mig och tar en selfie för att spara ögonblicket. Brunbränd är jag och tidens tand har gnagt, som en säger. I Oostende har jag hyrt ett rum för en natt och huset har en väldigt fin fasad, men invändigt är det smala trappor, smala korridorer med en sliten heltäckningsmatta och ett litet rum med utsikt mot en bakgård. Det ser ur som så många andra rum jag sovit i och trots den nytagna selfien, så hoppar minnen fram ur skallen. I ett sånt här rum bodde Annika och jag nät vi var i Paris, i ett liknande rum var Malin och jag i Manchester, bägge romantiska resor som ledde till barn. Visst är jag välsignad; jag har fått mer kärlek än någon rimligen kan begära. Och fyra barn, herregud. Ändå är det ensamhet som är mitt normaltillstånd; jag har försökt och försökt igen att bli en del av något, men det är sällsynt att det lyckats. Jag har alltid hamnat eller ställt mig utanför. Min terapeut sa att jag inte släppt in någon, framför allt inte mina partners, inte släppt in och heller inte dragit gränser, bara passivt låtit floden forsa fram, tills jag igen och igen slängt mig upp på land.
Ja, de sista två bisatserna la jag själv till.
Flandern är platt som en pannkaka och kunde skyttegravarna skottas igen och bli till järnvägar som binder ihop länder, kunde krigen bli valutaunioner, så måste kanske inte jag regeras av mitt inre front nationale som håller hårt i den egna flaggan, vägrar förenas med något och påstår att ensam är stark. Stark är också ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar