Nästan längst ner på the royal mile, nära parlamentet, ligger People's story museum. Dit hittar inte många. De många ser bara borgar och katedraler och förbereder sig i veckor, för det är alltid utsålt på såna ställen. Men jag ser hur vanligt folks villkor varit och hur segrarna kommit efter mödosam kamp, allt från rimliga arbetsvillkor, boende, politiska rättigheter och senast HBTQI-rättigheter. Mycket lite kommer gratis här i världen. Killen som jobbar där tackar mig för besöket, men det är jag som ska tacka för att arbetarklassen någonstans får synas. Sen klättrar jag upp till Arthur's seat och hoppas möta den som ska bli min sista kärlek där. Det var ju så det var i den där boken jag läste, men längst upp är det utsikt över stad, hav och andra berg långt borta och vinden blästrar mitt ansikte rent från illusioner.
För alla som tagit samma väg som jag verkar redan ha hittat varandra och det på andra ställen än på en skotsk kulle.
Jag ger upp om kärleken.
Jag planerar mina resor och Come what may, men jag räknar inte med annat än att det är me, myself and I på resan. Jag är självständig och kan hissa min egen flagga och ler när skottarna tyket har EU-flaggan (vadå, VI röstade inte brexit?) bredvid den skotska och brittiska utanför sitt parlament. Och längst ut på kanten Ukrainas flagga, som en signal om den skotska nationalismen inte utesluter internationell solidaritet.
Jag tänker på hur vi har det därhemma, för att travestera Afzelius, men ännu mer på att alltid vara på väg och att aldrig veta var en hamnar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar