Karma finns inte

Det finns de som jublar åt min ensamhet och säger att det är gott åt mig. Som om karma fanns, men karma finns inte och inte heller någon gudomlig rättvisa. Jag är abrahamit, gud gav oss en fri vilja och på den vägen är det. Min ensamhet är i hög grad självvalt, jag kunde levt i en relation om jag hade velat det till varje pris. Så skippa skadeglädjen. Det är överlag inte så fint och konstruktivt. Men det finns väl hos några en lust att dölja sitt eget elände genom att peka finger åt andra. Tror bestämt att det kallas att projicera.

Bort från det privata.

I den stora världen skulle jag vilja be alla sansa sig en smula om gängkrigen. De flesta av oss kommer aldrig i närheten av dem och det är att ta i att föreslå att soldater patrullerar gator och torg. Det är också korkat så det förslår att föreslå legalisering av knarket, för jag har en känsla av att gängmedlemmarna inte säger: "Jaha, det var det" och omskolar sig till lärare eller socionomer om knarkpengarna går till vanliga kapitalister efter en legalisering. 

Hårdare straff hjälper sådär, för gängmedlemmarna verkar helt utbytbara och dessutom åker de oftast inte fast. 

Recepten är the same old, same old, tänker jag. Socialdemokrati. Bostäder, skolor, jobb, hopp om framtiden. Jo, jag vet att det inte är drakoniskt nog i mångas ögon. De är ju så trötta på våldet, trots att de aldrig kommit i dess närhet. Men även om jag har en kaffemugg som det står dramaqueen på, så tror jag på det långsamma, mödosamma arbetet, som en förhärdad reformist. Skriver sällan om mitt arbete, pga anledningar, men om exempelvis förskolan får resurser och kan skaffa sig mer av kompetent personal, så kan vi rusta ungarna från Området bättre och även göra medelklassungarna solidariska igen, för det är lika viktigt. 

Fast jag gissar att det snarare blir militärer på gatorna. Det går snabbare och är billigare. 

Men karma finns inte. Minns det.