Fyller snart sextio

Vi satt tisdag efter tisdag, i hans rum nere på Amiralsgatan och pratade. Jag hade kraschat, hade hamnat i sängläge, vilket inte underlättats av saker som hänt som jag lovat mig att tiga om. Men så mycket kan jag säga att jag faktiskt inte ångrar så mycket och det handlar varken om annor eller något annat som den trogne läsaren med lätthet skulle hitta svaret på. Jag tiger mer än ni tror, fast jag aldrig varit så där tyst och mystisk som en ska vara för att bli den som alla vill vara i närheten av. Såklart har jag ärvt min fars myckna tyckande, detta att ha en åsikt om allt, välgrundad eller inte och driften att i ny och nedan framföra den. Och somligt får ingen veta.

Men kraschat hade jag och hur skulle vi nu penetrera den saken? 

Jag tänkte: vi börjar från början, lägger upp korten till beskådade utan skyddsnät eller bortförklaringar. Sen nystar vi ut det. Det kan tyckas sent, lite som att jag skriver skönlitterärt för min byrålåda i molnet, när jag kanske borde downshifta, som det så vackert beskrivs. Jag ser ju mina generationskamrater liksom lägger av, liksom börjar glo bakåt med en nostalgisk blick.

Vi pratar om då och nu, hoppar fram och tillbaka som i en modern roman.

Och då säger han att, "Nej, Anders, du är ju inte färdig. Du är inte nöjd än".

Och jag ler tillbaka och helt plötsligt är det sol igen och bilarna på den malmöitiska boulevarden på andra sidan treglasfönstret sjunger vänligt för en gångs skull.

Nej, jag är inte färdig än. 

"Men vissa saker är du färdig med", skjuter han in då och jag tänker, ja somligt, men inte det viktigaste. Inte alls. Brinner än.

Fyller snart sextio, men ålder är en social konstruktion, försöker jag att övertyga min kropp. Det är inte alltid den håller med.