Fostra våra, era och andras pojkar

På stranden i San Sebastian ligger i alla fall tre kvinnor och solar topless. Några av de förbipasserande spanar väl i smyg, men de flesta går bara förbi. Det verkar finnas respekt för andras kroppsliga integritet i den baskiska badorten. Eller i alla fall hyfs nog att inte bry sig. Berättar för min vän och hon säger att i Malmö får man kommentarer om man så bara visar benen. Unga män visar sin makt och berättar att jag bestämmer själv när och hur jag kommenterar din kropp. 

Tänker på den diskussion som är om stökiga grabbgäng i badhus, på Liseberg och på andra ställen. Hur de som har narrativet att integrationen inte fungerar tittar, jublar och säger vad var det vi sa? Man längtar efter ruttna äpplen i korgen och pratar om hårda tag och stängda gränser. Jag funderar väl snarare på sånt som goda förebilder och fostran. En kass kvinnosyn uppstår inte i ett vakuum och den går att förändra. Men farsan sitter hemma framför TV:n och morsan sitter antagligen bredvid. Vad deras söner gör på stan har de inte en susning om. Och skolan satsar på digitalisering och föreningslivet på eliten. I Sverige görs fullt fungerande killar och unga män till offer för omständigheterna, som om de vore mindre vetande. Tänker att om vi från det ungarna är små bryr oss, utmanar föreställningar om manligt och kvinnligt och sen håller i den tråden ända tills pojkarna blir män, så kan det hända något. Och I ett samhälle måste vi våga säga till, på bussen, på bibblan eller på badet. Alla barn är allas barn, som det heter. Och vet ni, dragqueens tar sällan upp ett automatgevär och tömmer magasinet in i en portuppgång.