Som jag önskade att det var vi.

Vi möttes en lördag på ett ställe i en stad jag älskar, men tydligen inte kan bo i. I alla fall inte än. Nu funderar jag ju på Landskrona, som varit en favorit sedan länge, en stad direkt vid havet med industriromantik och ett fotbollslag som kämpar i randiga tröjor.

Troligast är ändå att jag stannar här. I skuggan av det vattentorn som genom en TV-serie blivit rikskänd som "kuken", på gångavstånd till allt som tänkas kan, utom Systembolaget, men alkohol är inget som Möllan lider brist på. 

Vi möttes och den som vill ha skitsnack och skvaller blir besviken, för något sådant får ni inte av mig här och nu. Anna är en underbar människa som jag bara önskar allt väl.

Så är det inte med alla. Den som kompar skitsnack om mig med bilder som kunde vara tagna från "der Stürmer" har en fiende tills hen offentligt ber om ursäkt. Att hon inte ens hälsar när vi ses på stan eller ens på min unge, som fan aldrig bad om någon jävla stjärnfamilj, är något terapeuter får reda ut med henne, om hon nu har modet att be om hjälp. Också den här konflikträdde crowdpleasern har sina bortre gränser. Men Anna är fin. Hon har sin dröm och jag kan inte vara en del av den och det är bara mitt fel. Jag kan drömma om Landskrona, men fatta att jag nog är precis där jag ska vara. 

Och vid första intrycket verkade jag vara bög, fast min tinderprofil var så cool. Jag är fan inte där ni försöker sätta mig. Visst är jag ensam. Men från gården känner jag doft av cannabis och det sjungs gamla progglåtar. Jag har några belgiska öl i kylen. Den här kvällen ska nog bli bra den med.

Som jag önskade att det var vi. Men det är som det är.