Churros

GAIS vann och jag cyklar och köper churros och det blir som en madeleinekaka, provocerar fram minnen. För den som snart är sextio, så är minnena många, vissa skarpa som rakblad, andra diffusa som som ett bassolo i ett jazzband, sent på kvällen i en klubb i Chicago. Men churros är när Stefan Johansson och jag liftade, åkte buss och tåg genom Spanien en konstig vår, när jag precis träffat henne, hon som skulle bli mina äldsta barns mamma. Vi var smutsiga och fattiga, men vi åt churros, som vi doppade i choklad och det var vår frukost innan vi undersökte städer som Valencia och Cadiz. Vi hade en buffert av frihet innan vi skulle in i systemet och producera. Nu är det Malmöfestival och tusen miljoner människor på gator och torg i min hemstad sedan 40 år. Och jag funderar på att flytta härifrån. Bokar en visning i en lägenhet i Landskrona, för där kunde jag bo, en riktig stad vid havet, en industristad med ett klassiskt fotbollslag. Ett svenskt Newcastle. Jag kan dra vart jag vill, för jag är fri. Fri och ensam. Jag är mannen som kan prata med kvinnor, men jag somnar alltid ensam, för när de pratat färdigt med mig, så åker de någon annanstans för det andra. Det går inte att vara trygghet och spänning samtidigt och jag är inte särskilt spännande. 

GAIS vann och jag funderar på att gå och se Miss Li, men det är för sent och jag såg ju henne för några veckor sen. Jag cyklar hem istället och sätter på en panna kaffe. Vet inte varför Making Your Mind up, ESC-vinnaren från 1981 hamnat på min playlist, men det finns väl någon mening med det. Det ringer i mina öron hela vägen från Gustav till Möllan.