Också ljumma nätter följs ju av en dag

Jag kom till Lille mitt i natten, resultatet av ännu en av mina storartade planer. Lite som för två veckor sedan i Sheffield, där jag nattvandrade och till sist hittade en nattöppen McD. I Lille är inget öppet. Inget alls. Och jag går och känner på dörren till stationen, men den tiden då tågluffare låg och sov i väntsalarna är förbi. Verkligheten kom ikapp. Nu låses dörrarna. Redan när jag och Stefan Johansson lajvade hemlösa och sov på stränder och stationer så hade de börjat komma, de hemlösa, de illigala invandrarna, revorna i välfärden som gör att vi låser om oss. Minns att jag skämdes lite över oss då, vi kunde ju krypa in i välfärdens sovsäck precis när vi ville.

Men natten i Lille är ljummen och en lätt bris smeker min kind. Och jag älskar ju sommarnätter, älskar att se de sista på på väg hem från festen möta de som är på väg till jobbet, älskar tystnaden som gör att man hör alla ljud. Jag sätter mig ner framför ingången till stationen, men blir rastlös och går några rundor. Folk kommer fram och pratar, de är de vanliga, har du en cigg, har du eld, har du någon växel. Men en kille vill säga något mer och börja translata på sin telefon. "Look out, there are lots of weirdos here". Och inte långt därefter kommer en tjej ut från hotell La  Valiz mittemot och frågar om allt är okej. Med sig har hon en mugg cappuccino och en kiwi, som jag får. "Säkert att allt är okej", envisas hon och jag försäkrar att det är mina egna stolta planer som fått mig att vaka in den 11 juli i Lille. Också hon vill framhålla att det är ett oroligt område. Vi utbyter leenden och hon går tillbaka till sin reception. Det passerar lite folk, gäng med unga adidaskillar, två män med en stege och en kvinna som jör en tom rullstol, men det tunnas ut efterhand. En man förklarar för mig att stationen öppnar klockan halv fem. Sen säger han good afternoon och går. Jag tänker att de allra flesta människor vill väldigt väl och är snälla. En tid levde jag med en person som misstänkte allt och alla. Hon var väldigt hemlig och privat, eftersom hon utgick från att en annars blev blåst och lurad.

Hon hade väl sina erfarenheter, men jag kunde aldrig gå med på den inställningen till mina medmänniskor. Och ändå var jag den av oss som emellanåt diagnostiseras med depression. Kanske skulle en natt som den här få henne att ändra sig, men risken är minimal att hon skulle hamna här. Vi lever olika slags liv nu, lindrigt sagt. Hon planerar och pendlar, jag drömmer och driver dit vågorna för mig. Sen öppnas dörrarna till stationen och jag går in. Det ljusnar. Också ljumma nätter följs ju av en dag.