Som om jag inte har lust att skriva.
Men han fick tyst på mig, den där människan; han som använde en stor plattform för att tvåla till nobodyn till barnpassare så till den grad att jag sjönk djupt ner i laminon eller ner i skoskaften, om det nu inte hade varit sandalsäsong, som det fortfarande var då.
Det är inte otroligt att det kommer mer av den varan med tiden. Självtillräckliga snubbar längst till vänster är nästan lika outhärdliga som de till höger. Nästan, alltså. Än har ingen till vänster mordhotat mig eller skickat avföring på posten. Men de glömmer aldrig en renegat, en fiende. Och jag avviker från linjen i en viss fråga där övertygelserna ofta står i omvänd proportion till kunskapen. Och jag är ledsen, men jag kan aldrig kompromissa med det som är sant och rätt för att få vara med i gänget. Just därför blev jag aldrig det jag kanske annars kunnat bli i politiken. Det får vara så. Annat får mig också att tejpa för truten. Skam över att beskyllas för saker som jag aldrig kan bevisa min oskuld kring. Och de som presenterar dessa påståenden vet ju det.
Men jag är ingen liten lort. Om min Jonathan som tonåring kunde vända sig om inne på en restaurang och säga: "Inte n-ordet tack!", till ett grabbigt sällskap, så kan jag fan stå upp för mig. Och nu sitter jag och lägger andrastämmor till mina favoritgubbars bästa låtar. Det låter säkert förjävligt. Men du ska sjunga som om alla eller ingen lyssnar, du ska dansa som om du vore osynlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar