30 april 2010

Dricker du så gör dom.

Nu brinner eldar runt om i landet och körer sjunger och i radhusträdgårdarna ligger köttstycken i nyputsade grillar och salladen och potatisgratängen är färdig. Det smuttas på välkomstdrinkar och slås upp vin ur tjusiga flaskor eller billiga BiB-ar.
Om det är så man vill leva sitt liv, så får man. Men moralisera då inte över ungdomsfylla och skaka inte på huvudet åt fylleceller och utslagna tänder och folk som pissar i grannens brevlåda. Väljer du alkohol eller andra droger, så gör andra också det och då blir det som det blir. Du behöver inte ens köpa ut sprit åt ungarna för att dom ska börja dricka, det räcker att dom ser dig. Att det av mina barn som sett mig dricka också druckit och att den vuxne son som sett mig bli nykter inte gör det är typiskt. Ungarna gör det du gör. Om du kopplar av med en pilsner, super till, delar en vinare eller rent av köper ett flak tysk fulöl av en skum lastbilschaufför, så kommer dina barn att göra det med. Barn vill bli vuxna och ingår det i vuxenheten att dricka så kommer dom att göra det. Du får göra som du vill, men du väljer inte bara åt dig själv utan också åt dina ungar.

29 april 2010

Mina ungar får ett bra liv.

Det här. Och jag är glad för det. Mina barn har alltså samma chans som andra att växa upp till hyggliga, ansvarskännande människor. Vi behöver veta det, vi som satt oss själva före barnen, som det ibland heter. Inga jag känner har separerat med lätt hjärta; två gånger har jag suttit med gråtande barn och förklarat att mamma och pappa inte ska leva ihop mer. Två gånger har jag lämnat och med kd-språkbruk splittrat en familj. För barnen blev det snart vardag, men för mig som förälder brände saknaden ett hål i bröstet när ungarna åkt, på samma sätt som hjärtat värms när vi ses igen. Jag är inte en av dem som vill binda barnen till mig, uppfostran går ut på att göra ungarna självständiga, så dom med tiden vågar göra sig beroende av någon annan. Själv hade jag svårt med det där och jag växte upp i en familj som var som en kristdemokratisk dröm av lagom många barn och könsroller. Jag blev omhuldad och otrygg; beskyddad och älskad (såklart). Det finns inget recept som biter på alla, såklart. Men att mina barn blir mer självständiga är delvis en frukt av att jag och exen är just ex.

Sune är rasse. Som om vi inte visste det, liksom.

Anders Jacobson är så kränkt för att Bonniers stängt hans blogg när han påstod saker eller "frågade sig" att/om huruvida de ensamkommande flyktingbarnens ålder verkligen stämmer. Sen skickar han sin son och sin medförfattare till Newsmill för att intyga att den snälle Anders inte är rasse. Men visa mig dina polare, så ska jag berätta för dig vem du egentligen är. Dyngsajterna på nätet (flashback, PI och liknande) översvämmas nu av rassesvin som vill betyga Sune och Bert sin kärlek. Och den vidrige Håkan Bråkan. Personligen har jag från dag ett tyckt att författarduons alster har varit skräp. Sexism och reaktionär skit i största allmänhet. Ungefär allt det där som Astrid Lindgren, Gunilla Bergström och de andra barnboksförfattarna som nått stor framgång inte står för. Att Sune växt upp och blivit typ sverigedemokrat och Newsmill/flashbackspyende reaktionär förvånar inte alls. Det låg liksom i lajnen.

Fredrik bryr sig om dom fattigas bilar (som om dom har några)

Den här posten skulle handla om skitsnack, om att den som pratar bakom min rygg är någon som jag betraktar med röven. Oavsett om det är i fina hus nere på stan eller i våningen under min här i huset. Men så öppnar jag tidningen och ser hur statsministern snyftar lite. Ja, vår statsminister tycker synd om låginkomsttagare och lantisar nu när vi rödgröna säger att vi kommer att höja bensinskatterna. Men, fina Fredrik, det finns andra sätt att jämna ut klassklyftorna än att fortsätta att låta det vara billigt att paja klimatet och mina ungars luftrör, to say the least. Dom allra fattigaste har inte bil ens nu, kan jag informera ministern om och vi vill ju inte ha nån jävla Tobleronepolitik när det gäller miljön, eller hur?

När det gäller lantisarna så är det ju så att dom bor stort och billigt, medan vi i stan bor litet och dyrt. Dra in på boendet om ni har dåligt med pengar, så gör vi här. Och det är inte en mänskligt rättighet att få bo var man vill och sen ta bilen vart som helst. Det är färdigt med subventionerna av sånt, om jag får råda. Och dra inte matkortet, för dom som lever och jobbar på landet behöver inte ta bilen till stan oftare än vi behöver ta bilen ut i obygden. Man kan storhandla varannan vecka.

Men i alliansens värld ska alla fattiga och sjuka shapa upp sig och inte gnälla så förbannat. Dom som pajar vår miljö har däremot deras fulla stöd. Om detta må ni berätta i valrörelsen. Och ett kryss på mig är ett kryss för ett bilfritt Värnhem. Tammefan.

27 april 2010

Andra sidan är ni klara?

Malmös opposition står och frustar som en otålig galopphäst i startboxen. Man vill inget hellre än att ta över den här stan. Man kan fråga sig varför (utöver nöjet att ha råds- och ordförandeposter, alltså). Jag ser inte direkt att dom vill så mycket. Riva stadion och rusta upp Ribban, jo visst, men det kommer nog att bli så i alla fall. Ta bort stadsdelsorganisationen, jo tjena, kommunal organisation är ju en valvinnare av klass. Kanske är det mest substans i det som händer i min nämnd.
Två saker återkommer i högerns reservationer: det ena handlar om att man inte vill att värdarna ska behöva lämna lägenheter till soc och det andra är att man motsätter sig varje trafikbeslut som inte innebär mer bilar i stan. När jag då läser att alliansen i stan (tom KD, hahaha) vill ha med oss där på andra sidan, så undrar jag hur dom tänker. Det finns inte en chans i himmelen att vi stöder deras förslag om fler bilar och färre bostäder åt behövande. Särskilt inte som dom faktiskt utsett oss till huvudmotståndare och i sina reservationer pratar om hur S vikt ner sig för oss. Nä, andra sidan är inte klara och det klokaste för Malmös del är nog att det rödgröna styret fortsätter. Vi gröna har idéerna, sossarna rutinen. Det blir bra.

26 april 2010

Dagar.

Vissa hittar Jesus på Centralen, andra finner frid i en skog. Jag hittade min kärlek i en bowlinghall. Och precis som folk inte känner igen Jesus när dom ser honom, eller vet vad lycka är, så anade jag inte alls vad som skulle komma den där dagen för exakt två år sedan. Åh, det dröjde förstås inte alls länge, inte alls. Dagar. Sen har det bara varit hon. Inga sidospår, inga irrvägar, inga förvirrade bloss i natten, inga frestelser och inte heller tvivel.

Spöken dör aldrig

På tåget till Sara steg en gammal bekant på, någonstans mellan Malmö och Falun. Kanske såg hon mig, kanske inte; i vilket fall som helst så hälsade vi inte.
Det kan ske var fegt, men med vissa människor har man liksom inget samtal att föra längre. Jag märker det på facebook, där gamla gymnasievänner dykt upp och försvunnit, därför att man inte var nyfikna på varandra efter den vanliga stausuppdateringen. Och andra minnen känns bara som ångest och skada, så de gör sig bäst på avstånd. I alla fall, efter att ha mött spöket från förr på tåget, så hände det sig flera gånger under helgen att jag tyckte mig se personer från förr, spöken, gamla minnen, folk som kommit och passerat och som borde varit borta och iväg. Kanske var det nån form av överslag i min skalle, jag vet inte.
Egentligen avskyr jag att älta det förgågna, men sina spöken blir man liksom inte av med så lätt. Man kan ju inte sluta att minnas eller påminnas, så man får förlika sig istället. Och be sig själv och andra om ursäkt om man skadat. Lögner, halvsanningar och alkoholindränkta dumheter, sådär ser det ut om man bläddrar bakom i arkivet. Man vill tänka bort det,men man slipper aldrig undan sina spöken. När som helst kan dom dyka upp och påminna en om det man gjort och sagt. Och det man lägger ut på nätet finns kvar i evigheters evighet, så det är lika bra att stå för det där man sa eller gjorde, bilderna som togs och texten som formulerades tydligt eller alldeles kryptiskt.

23 april 2010

De gröna bekämpar SD på riktigt.

De gröna deltar i de debatter som vi bjuds in till. Det kan låta alldeles självklart, men det är tydligen inte det. Sossarna, däremot, vill gärna bestämma vilka andra som ska få yttra sig. Det är nog tyvärr inget nytt eller specifikt för detta med Sverigedemokraterna. S vill helst prata ensamma och lägga ut texten utan mothugg. På sonens skola kunde dom t ex häromsistens berätta att en röst på de gröna är en röst på moderaterna och beviset för det skulle vara att vi styr med borgarna i region Skåne för att hålla SD borta från makten. I region Skåne, precis som i övrig dabatt försöker man fortfarande låtsas som om rasisterna inte är ett reellt hot. gömmer huvudet i sanden. Och ljuger om oss som verkligen i handling bekämpar SD.

Islam igen, dårå

Det är tjatigt, men det där med islam är och förblir en issue. "Jag är muslim, men jag vill absolut inte ha slöja. Jag tror inte ens på gud", säger min bosniska bekant. Att vara muslim är alltså inte nödvändigtvis att bekänna sig till den ende guden och följa hans regler. Det sitter betydligt djupare än så, men behöver inte innebära någonting alls. En av sexåringarna har islam som lösning på allehanda frågeställningar. "Du har örhänge, för du är inte muslim", säger hon till mig och det är liksom nog med förklaringar där. En kollega hänvisar till islam när hon säger att det skulle vara svårt att acceptera att sonen (dottern är liksom inte aktuell) kom ut som homosexuell. Och så där fortsätter det. Muslimer kollektiviseras och kollektiviserar sig för att förklara regler och beteenden, eftersom det är enklare än personligt ansvar.
Själv är jag noga med att inte acceptera prat om hur vi eller dom gör, oavsett vilka vi eller dom är. Jag tror på individens rätt att definiera sig själv och på det personliga ansvaret. Och dom som demoniserar islam är lika tjatiga som dom som kalalr all religionskritik för rasism. Att kalla Rosengård för avskrädeshög och getto är lka dumt och fel som gringo-skiten, där det är något kollektivt fint att vara blatte. Det är fint att vara en individ. Det är det enda riktigt viktiga.

22 april 2010

Faith no more

Det tycks vara på modet att tala om otroheter. Nån Tora har enligt egen utsago haft sex med lillprinsessans fästman och tänkte först vara tyst om det, men sen tänkte hon ju på stackars Madde och då talade hon till sist ut i den norska kvällstidningen VG. Mycket systerligt och fint. Eller inte. För mig är det en värre otrohet att i tankar och fantasier vara hos någon annan, än att faktiskt råka göra fel en gång. Visst, jag tror att även den impulsiva otroheten visar på att ens förhållande behöver gås igenom och kanske renoveras, men det är ändå oftast frågan om en enskild delvis situationsbetingad försyndelse, som kan förlåtas. Att planera för saker bakom sin partners rygg är för mig väldigt mycket värre, även om det inte leder till sex. Det är verkligen att bli bedragen i ordets bästa bemärkelse. I alla sorters relationer måste man känna en tillit som gör att man inte ens tänker tanken att kolla upp den andre. När något allvarligt har hänt kan det vara svårt och sitta långt inne. Men med ödmjukhet kommer man så långt som det behövs. Och viktigare än att sätta upp regler för andra är att sätta upp regler för sig själv, ty det är alldeles för sant att man inte kan ändra på någon annan människa än sig själv.

20 april 2010

Nej till fler än två vårdnadshavare.

Bloggsfären är full med rättshavererande människor som slåss mot sina ex om barnens kärlek och om tid med dem. Själv har jag aldrig varit i vårdnadstvist med någon av "mina" mammor, men de konflikter vi ändå haft har smärtat så det räcker till, för mig, barnen och mammorna. Om samhället ska satsa här, så är det på att stärka föräldraansvaret och hitta sätt för oss separerade med barn att samarbeta bättre. Det lär spara kulor åt samhället, dessutom.
I det läget föreslås det från vårt rödgröna håll att man ska öppna för fler än två vårdnadshavare. Mitt nej till det är inte bara instinktivt och känslomässigt, utan helt logiskt och klart, för jag ser inte hur det skulle kunna fungera.
Och det räcker inte att säga att man ska "titta på" de problem som uppstår vid vårdnadstvister, redan nu behöver jag svar på mina frågor innan jag ens kan fundera på att gå med på saken. Det är lätt att svärmiskt ideologiskt tala om normkritik, men den krassa realiteten är att det ofta är tillräckligt svårt att bli enig med en medförälder om vårdnad, boende och umgänge och öppnar man för fler vårdnadshavare, så blir det mer än dubbelt så svårt, skulle jag tro.

Den tid då man talade om att barn bara tar till sig en vuxen i taget är tack och lov förbi. Barn kan knyta an till flera vuxna och därvidlag har biologiskt släktskap ingen betydelse. Men barn skadas om vuxna kommer och går i deras liv, skadas och sviks och det som i det romantiska kollektivet på Möllan ser ut som en smart alternativ livsstil kan ganska snabbt få obehagliga konsekvenser.

Det är en smula oklart om vilka som skulle kunna väljas in i gruppen vårdnadshavare till ett barn och hur det kan ändras under resans gång. Men ska jag ställa förslaget på sin spets, så öppnar alltså vi rödgröna för att jag skulle kunna tappa vårdnaden om mina barn till deras biologiska mammas nye partner. Hur smart låter det?

När kärringen väl är nersparkad.

Rasmus berättar om debatten som han var på och om hur en förkrossande majoritet av förstagångsväljarna tycks vilja ha hårdare straff. Man vill liksom hämnas och avskräcka och förhindra människor att begå fler brott. Det första är såklart mänskligt om man själv eller någon nära råkar ut för tråkiga saker, men det senare håller inte helt, därför att det rimligen borde innebära att en cykeltjuv skulle dömas hårdare än en mördare, därför att det är ganska osannolikt att en mördare mördar igen, medan tjuvar nära nog aldrig slutar stjäla. KD tar såklart fatt i denna fråga. När nu varken vårdnadsbidraget eller hetsen mot kulturfolk eller ensamstående funkar (och de könsneutrala äktenskapen, sambolagen, ensamadoptionerna, osedlig film, aborter eller religionskunskap i skolan inte gick att stoppa) så spelar man på hämndlystnad och några konstiga domar. Vore man så kristna och demonkratiska som man säger, så skulle man istället fundera på hur man förebygger brottslighet. Om ungarna i Rosengård (trots sin KD-lika familjesammansättning) driver runt och hamnar/söker sig till jävulskap, så är det dags att satsa på en vuxenvärld på plats bland dom unga. Empati, normer, värderingar - inget sånt är medfött, utan måste läras in av tydliga vuxna som inte stammar och säger att allt är relativt.
Men sånt hör vi inte från KD, utan bara snack om hårdare straff när kärringen väl är nersparkad.

19 april 2010

Kött v/s alkohol

Nej, det var visst inte så att 18 procent av klimatförändrigarna berodde på köttproduktion. Och, vips, så försvann det argumentet. Däremot kvarstår förhållandet att 80 procent av alla våldsbrott är alkoholrelaterade. Så varför dricker dom som är så moraliskt högstående och tänker så mycket på sina medindivider?
En del säger såklart att det är som att jämföra äpplen och päron.
Ingen individ har ju plågats ihjäl för att du ska kunna få en glad kväll på krogen, kan det heta. Men det är den moraliska indignationen jag undrar lite över. Att tycka att jag är en mördare när jag äter fisk eller naturbeteskött, samtidigt som man själv underhåller den infrastruktur som har samband med åttio procent av alla våldsbrott håller inte i min bok. Djur kan födas upp och behandlas bättre, men en drog är för alltid en drog.

17 april 2010

Mulet.

Jag kan ringa mitt på dagen bara för att säga att jag saknar hennes röst i mitt öra. Jag vågar vara beroende och det är en nyhet för mig. Även om hon skulle lämna mig i morgon, så kommer jag aldrig att ångra en minut av oss och även det är någonting nytt i mitt liv. Vi fostrar oss själva till distans och ger våra relationer namn som polyamori och KK, men det vi allra helst önskar är att våga falla i någons famn. Ja, jag är en smula tvåsamhetsnormativ, i den meningen. Jag tror att feghet är mänskligt, särskilt om man blivit illa bränd, men det är inget att idealisera. Släpp taget, fall ner i relationen. En gång åtog jag mig att vara den andre mannen. Jag gick med på att få skärvor av bekräftelse och att vara den kompletterande intellektuella inputen i en persons trista vardag. Jag åtog mig självföraktet och accepterade att kanske sedan. Nu vägrar jag annat är ärlighet, även om det gör ont. Du ska inte bära falsk vittnesbörd mot din nästa, du ska ära den du älskar och stå för det du sysslar med. Innan jag dömer vill jag försöka se saker från den andres sida. Liksom inom mig framföra den andres budskap. Det är så inihelvete jobbigt, det är enklare att sätta på sig offerkoftan och sträcka ut sig på självmedlidandets bänk. Och allra svårast är att acceptera det jag inte kan förstå. Jag saknar hennes röst i mitt öra, saknar hennes dofter och kaffe i våra snygga muggar. Det är mulet i Malmö idag.

16 april 2010

Att vara fritidspolitiker är ett sätt att vela.

(Toppa det med att vara ensamstående förälder, dessutom.) Man blir varken färdig på det ena eller andra stället. Och partivänner och sammankallande i presidier och grupper bokar glatt och villigt mötet klockan 14.30 två dagar senare och tittar förvånat på en när man inte har tid, för ledighet för politiska uppdrag har man ju rätt till, eller hur?
Och de erfarenheter man gör på ena stället boostar inte karriären på det andra, utan man är mer eller mindre en loser både i stadshuset och på jobbet. Man går miste om uppdrag därför att man jobbat och fostrat ungar, när andra hängt på kanslier och dom rätta pubarna och arbetsgivare och kollegor räknar liksom inte med en fullt ut.
Så ser det ut och jag tror inte att det är så bra för demokratin.
När jag ser hur partierna valt företrädare, så ser jag hur ett segment av människor som aldrig haft ett redigt jobb utanför politiken totalt dominerar på toppen och det även i mitt eget parti. Och jag har aldrig stött på en kollega som varit politiskt aktiv. Aldrig.
När professionella politiker studerar verksamheter, så följer man en streckad linje på en snitslad bana och får se precis det som verksamheten vill visa upp och lobba för. Så får man kaffe och sen tror man att man känner verksamheten. Ja, hej, liksom. Jag vet därför att jag arrangerat två ministerbesök och mängder av andra studiebesök. Och kollegor tror att vi sittter av möten och bara RESER och har det fint. Samtliga kollegor tror dessutom att mina arvoden är högre än de faktiskt är.

Att vara fritidspolitiker är inte en livsstil, utan ett sätt att vara halvt misslyckad överallt. En erfarenhet som kan behövas bland alla lyckade proffs med halva examina som häckar i korridorerna och alltid har så mycket att göra (fast ingen går att nå på fredagseftermiddagar). En viktig fråga under nästa mandatperiod borde vara att göra fritidspolitikers villkor bättre. Högre arvoden, bättre stöd.
Se det som ett löfte.

15 april 2010

Katolska kyrkan våldtar inga barn.

Påven ser obehaglig ut, men det är inte det värsta med honom. Det värsta är att hans åsikter kan få obehagliga konsekvenser för dom flesta av oss. Ett förbud mot preventivmedel och aborter vore en smula trist för oss som gillar olikkönat sex, men kanske inte vill ha hundra barn eller så. Det där med att man inte ska få skilja sig är inte heller så kul. Tänk så olyckliga jag och mina äldsta barns mamma skulle ha varit om vi tvingat oss att fortsätta leva ihop. Och att dom på riktigt tror att bröd och vin förvandlas till jesu blod och likdelar. Usch, fy fan. Sånt där ska man hacka på katolikerna för. Däremot tycker jag att det känns fel att skälla på kyrkan för att ett antal präster haft sex med barn. Det är trots allt människor som begår övergrepp och ingenstans i den katolska tron hävdas det att det är bra eller rätt med våldtäkt. När somliga katoliker som den alltid lika bombastiska Marcus Birro skyller på celibatet, så är han fel ute. Det är inte så att den som aldrig får ligga en vacker dag börjar våldta barn, det torde i alla fall vara sällsynt. För att våldta barn krävs den sexuella läggningen pedofili och därtill en störning av något slag. Det kan nog infinna sig hos personer av alla trosriktningar är jag rädd.

Att tro att övergrepp och elände finns hos andra någon annanstans är att förneka djävulen mitt ibland oss. Det är bekvämt att skylla på en obehaglig gubbe i en märklig strut till hatt eller en ful och fet lastbilschaufför från Gästrikland. Svin och våldtäktsmän borde ha nåt slags stigma, tycker vi. Men det kan vara någon som ser ut precis som din bäste vän om gör det där skändliga. Det kan vara din son eller din mamma, det kan du aldrig veta. Att en tro inte vaccinerar mot mörka tankar och handlingar är förstås värt att begrunda.

14 april 2010

Samma gamla ånglok som vanligt i S.

Ja, Mona vi ser din laguppställning och hör dig prata om hur ni har förnyat er politik. Men inget verkar särskilt nytt egentligen. Det är inga snabbtåg, det är samma gamla ånglok som innan. Och vore jag S så skulle jag ta fasta på just det. Sossarna skapade det svenska folkhemmet och är en trög maskin att rubba. Däri ligger hemligheten bakom att dom år ut och år in är Sveriges största parti: man vet vad man får. Spin a la Reinfeldt eller Blair kan vinna några val, men eftersom det i huvudsak handlar om att ljuga om vem man är, så upptäcks det snart. Och då är man tillbaka. Tiden kan komma ifatt partier eller gå ifrån dem, men politik ska grundas på övertygelser och inte på snabba kortsiktiga klipp. Blair avgick impopulär och tråkig och Reinfeldt kommer att förlora jobbet efter valet. Det som är trendigt just nu är per automatik ute nästa år. Det som är långsiktigt hållbart består.

Sudda sudda bort din sura min.

Det är inte hur man har det, utan hur man tar det. Och människor utan självkänsla är värdelösa och måste gå en Mia Törnblomsk kur för att räknas. I ett av mina nätforum läser jag om hur oattraktivt det är med personer som grubblar, tvivlar och som inte är som glada hundar som viftar på svansen och tar dagen som den kommer. Men i min bok är det långt mer attraktivt med människor som vågar visa sig operfekta. Som vågar visa valkar och tvivel och som inte alltid är så förbannat säkra på allt. För det där är ju inte statiskt. Ibland är självkänslan på topp och ibland är man liten som en myra. Men man är samma person likförbannat. Livet kan inte vara en enda mindful tomhet, utan måste få lov att göra ont ibland, för om det aldrig gör ont, så gör det inte heller gott. Och det vore ju synd.

13 april 2010

Radio on

Samtidigt som delar av vänstern tycker att det är förfärligt imperialistiskt att tycka illa om islam, så får vi inte längre lyssna på musik i radion om vi skulle få för oss att besöka Somalia. Själv lyssnar jag ju mest på pretto-P1, men ibland får även jag ett infall och skruvar in rockklassiker eller så. Det är mycket vi tar för givet, som andra får kämpa för. Och det är inte så lite rasistiskt att tycka att det inte är så noga med rättigheter för folk långt borta eller för folk som kommer långt bortifrån, men som är här.

Om någon nu tycker att deras gud förbjuder dom att lyssna på musik, så är det lätt att trycka på avstängningsknappen eller att ge bort sin radio. Och flickorna i Gaza som av de styrande påbjuds att ha anständiga kläder kan ju ha det om dom det är vad dom upplever att deras gud sagt just till dom. Om gud finns så talar han nog inte genom ombud, utan direkt till dig, skulle jag tro. Och patriarkalt förtryck och vidriga regimer är just det även om dom klär sig i prästerliga skruder.

Inte ett ord om Marcus Birro.

Ett kryss på mig är förresten ett kryss mot religiösa friskolor, om ni nu missat det.

09 april 2010

Den nionde april

En sjuttiotalssommar reste jag och syrran med våra föräldrar på bilsemester till Tyskand och Holland. Strax innan Bremen tog vi in på en camping och farsan gick för att betala med morsan som tolk. Syrran och jag låg i tältet och väntade och till sist kom morsan tillbaks och sa att det var någon dom skulle snacka med en stund. Det blev en hel natt. Mannen som skötte campingen hade nämligen tilltalat farsan på norska och efter många om och men berättat var och när han lärt sig språket. Idag är det den nionde april och det är sjuttio år sen tyskarna ockuperade Danmark och Norge. Campingmannen satt den dagen bakom spakarna i ett flygplan och beordrades utan minsta förberedelsetid att styra norrut. Han var inte nazist, men vad fan skulle han göra? Vägra och bli skjuten? Jo, dom finaste av människor skulle såklart gjort handlat så. Nu blev campingmannen en del av någon annans krig och mot sin vilja ockupant och förtryckare. Antagligen var han då för sjuttio år sedan en ung man som bara ville flyga. På sjuttiotalet var han en människa som varje dag fick ta straffet i sin själ. Dom flestas drömmar är ganska enkla, men med stigande ålder konfronteras vi oftare och oftare med våra försyndelser. Men vi ska ställa rimliga krav på oss själva. Sverige skulle inte fegat ur, hör jag folk säga. Vi skulle fajtats och inte låtit tyskarna korsa vårt land gång på gång. I stugvärmen så här långt efteråt går det bra att vara kaxig. Min farmor berättade om att hon varje dag under kriget var rädd för att tysken skulle komma, rädd för att våldtas eller dödas. Farmor och den där norsktalande tysken har lärt mig att hjätarna är få och fegisarna många och att det är ganska mänskligt att det är så. Vi försöker väl vara modiga, men vi är inte beredda att offra livet på våra nära för våra ideal. Vi sköter vårt och hoppas att det räcker, hoppas på tur och andras hjältemod.

Nummer tvåtusen

Det här är inlägg nummer tvåtusen på bloggen som först hette parkens ljus, innan den blev Vilse på Värnhem. Jag sitter i mitt vardagsrum, i en soffa jag ärvt av Emelies föräldrar och dricker svagt kaffe och det är hög tid att gå till jobbet. Igår återsåg jag kommunfullmäktiges lokaler igen, efter en snart åttaårig frånvaro. Det mesta var sig likt, men nu var det rökförbud och flaskvattnet var ersatt av en kran. Man diskuterade årsredovisningen och jag fick kaffe och en av dom legendariska leverpastejmackorna. Flera ledamöter hälsade glatt och några sa till och med att dom saknade mig. Men jag vet att ännu fler tyckte att det var skönt att bli av med mig då på hösten 2002. Nytt var också att det fanns sverigedemokrater på plats, i dressmankostymer, överspända som SS-män på permission. När jag kommer tillbaka i höst som ledamot ska jag prata trafik, avfall och byggande och förmodligen kan jag inte hålla mig borta från förskole- och integrationsfrågorna heller. Vi ska sitta i majoritet. De gröna förändrar Malmö. Framtiden lockar mer än gamla blogginlägg

08 april 2010

På tredje dagen uppstånden.

Det var nog magi med i spelet när datorn med hjälp av mellanbror helt plötsligt började fungera, sådär på tredje dagen efter att dess ruta blivit svartare än bottnen på en kall insjö. Inte ens en ganska kass löprunda kan ta bort glädjen över de återupprättade förbindelserna med omvärden, så nödvändiga i dessa dagar av saknad och frånvaro. Att kärleken kostar en del av oss, har vi kanske trott vara en metafor för de ansträngningar man gör att leva i kärlek, trots förhinder. Nu visar det sig att det faktiskt är självaste arrangemangen kring kärleken som kostar. 54 tusen spänn i genomsnitt, men i storstäderna lägger en femtedel av bröllopsparen ner över 100K på arrangemangen. Man får såklart göra vad man vill för sina sparade eller lånade medel, men tror man att en dyrare kärlek också är mer värdefull, så har man nog missat en del. Jag tror på ceremoniers betydelse, på löften och åtaganden, men jag tror att det snarare handlar om relationer än rubiner.

07 april 2010

Boken (bloggtema enl mymlan)

Egentligen finns det bara en enda bok som gjort det där stora intrycket, det där som gör att man hyperventilerar, som är som första gången man hörde Sex Pistols, som första gången man såg Springsteen, som när hon äntligen stod på perrongen den allra första somriga dagen. Den finns bara en bok och den boken heter "Jack" av Ulf Lundell. Det är inte den bästa bok jag läst, men det är den bok som fick mig att läsa. En höstkväll i min ungdoms förfärliga småstad masade jag mig iväg till bion och såg en en film om några unga människor i Stockholm. Filmen var sådär och när jag kom hem igen så snodde jag boken av min syrra. Hon hade i sin tur snott den av nån avdankad beundrare och jag la mig på det blågula överkastet i mitt rum och började läsa. "Det var på den tiden jag bodde i en park, efter att ha bott hos en brud som tog tripper", läste jag. Jag visste inte vad tripper var och på den tiden kunde man inte ens googla, så jag förblev okunnig. I småstaden pratade ingen om tripper. Jag läste vidare och höra om Bob Dylan, om Jack Kerouac och om Earnest hemingway och jag tog dom alla till mitt hjärta. Jag läste om kollektivet på landet och ville flytta till Christiania och avståndet mellan mig och småstaden, mellan mig och mina föräldrar syntes omöjligt att överbrygga. Uffe tog mig bort från Helly Hansen-jackor och raggare, tog mig hem till en annan värld. Böcker, film, musik. Och att det inte behövde vara så pretentiöst, att det fick vara lite som det ville. My god, I was saved. Sju-åtta gånger har jag läst boken, men det är minst 20 år sen sist. Min pocket som till sist ersatte syrrans snodda ex är gulnad och luktar antikvariat mer än ungdom. Tiden går ifrån allt och det är stor ironi att vara nostalgisk över det som var framtiden då.

06 april 2010

Göra gott och nytta.

Min Sara och jag ligger bredvid varandra och läser. Sånt där vardagligt som andra skäms bort med, men som vi bara kan ha skärvor av. Vi läser bra böcker och visst skulle vi vilja skriva egna. Om vi nu inte var så trötta på kvällen, om nu inte datorn hade säckat ihop - ja, ni vet. Kanske blir vi färdiga någongång. Huvudet är i alla fall fullt med historier. Det är få förunnat att leva sina drömmar och det är inget man kan räkna med. Man får satsa på att göra gott och nyttta och en skuillnad för sina barn och världen. En av mina favoritbloggare sålde för en tid sen ut stora delar av sin cred, när hon faktist bad oss läsare att skänka henne pengar, så hon skulle få tid att skriva sin roman. Frilansjobben är ju så få under sommaren, beklagade hon sig. "Hon får väl jobba som servitris eller nåt", sa Sara och jag håller med och häpnas över inställningen. Det är medelklassnobberi att tycka att man är förmer än andra och att man förtjänar att i lugn och ro på andras bekostnad få lov att sitta och vänta på att inspirationen ska infinna sig. Personligen tror jag dessutom att man har mer att säga världen om man tvingas ha in i helvete tråkigt emellanåt. Så stormar äldstebror med vän in i hemmet. Vi pratar om sommarjobb, men han vill varken jobba på Burger King eller McD, säger han. Också i det fallet vill man bli försörjd, om inte ett åtminstone lagom kul jobb infinner sig.
Så hoppas och tror man att livet ska kunna vara en seglats på ett räkmacka, när det i själva verket är mycket tidiga morgnar, smutsiga kläder och slit, men med känsla av samhörighet och sammanhang som belöning och dessutom en välförtjänt slant.

03 april 2010

Mörkrets hjärta

Sara sitter bredvid mig och läser och jag minns när jag skulle debutera som värd i min bokcirkel. Att vara med i bokcirkel var lite fint sådär och alla utom jag var högtflygande akademiker och när det var min tur att välja bok fick jag en smula ångest, för vilken bok var fin nog i det sällskapet, tro?
Deckare gick bort och biografier, såklart, det skulle vara en riktig roman. Så jag valde "Mörkrets hjärta", av Joseph Conrad. Men det bar sig inte bättre än att jag inte började läsa boken förrän kvällen innan träffen. Så jag fattade inte precis vad den handlade om, förutom att några åkte uppför en flod för att träffa någon, vem det nu var. Djungeltrummorna hördes, för det var i Afrika, men i övrigt minns jag inte så noga. Senare har jag fått veta att Francis Coppolas film "Apocalypse now" är exakt samma historia. Och mina cirkelvänner kom hem till mig och sa kloka saker om bokens budskap, men allt jag kunde få fram var dom där trummorna som hördes. Jag kände mig fånig och funderade mer på vad jag borde tycka om boken, än vad jag egentligen tyckte, vilket var att den var en urtrist. Men jag kunde liksom inte med att säga det. Nu vet jag inte varför. Man ska inte försöka vara pretto, korrekt eller fin, det går så bra ändå. Om en bok är tråkig, så är den, oavsett om hela littertursverige tycker att det är en gudasänd gåva till den läsande allmänheten. Såsmåningom tröttnade jag på bokcirkeln, alla var samma sorts välmående lagomvänstermänniskor som sa samma tillrättalagda saker och inga spännade personer direkt. När jag föreslog att vi skulle ta in en liberal som motvikt, så tyckte dom andra att det var fel. Det kanske skulle rubba deras fina cirkel, vem vet?
Efter att jag hade lämnat läste dom visst hela Peter Weiss "Motståndets estetik". Jag läser alla möjliga böcker efter eget huvud och Sara läser just nu "Capirinha med döden", som jag rekommenderat åt henne. Ingen aning om det är fint nog.

01 april 2010

Loserstäder, vinnarstäder och en inkompetent regering

Ett av mina husorgan är Dalarnas tidning och där läser jag att Ludvika tilldelats 110 miljoner kronor för att förstärka riksvägen genom stan. Trots att man har en utmärkt järnväg att bygga vidare på, så väljer man allså fortsatt investering i biltrafik. Vägen är lång från högtidstalen om klimat ner till det enkla förhållandet att varje krona som satsas på biltrafiken är en krona för sämre miljö. Att satsa på en idiotisk bilism påminner inte så lite om stödet till de statliga varven på 70-talet (det fanns en tid då varv i Göteborg inte betydde halvmara)och de städer som idag tvingas hårdare in i bilsamhället riskerar om 20 år att vara det nya Landskrona; utan framtidstro och med en ständig utflyttning av smarta människor. I Malmö och Göteborg (gamla varvsstäder det med) väljer de röd/gröna styrena rätt, för dom städer som vinner är dom städer som förtätar och satsar på modern infrastruktur och näringsliv. Malmö kunde också ha blivit ett bortglömt Ludvika eller ett trasigt Landskrona om vi gjort som dom. Så typiskt då att regeringen satsar på vägar som Ludvika vill ha, men inte på spårvägar som Malmö väljer. Så jävla Maud och Andreas, så jävla inkompetent. Ge oss tredje söndagen i september, nu. Tack.