Det är tjatigt, men det där med islam är och förblir en issue. "Jag är muslim, men jag vill absolut inte ha slöja. Jag tror inte ens på gud", säger min bosniska bekant. Att vara muslim är alltså inte nödvändigtvis att bekänna sig till den ende guden och följa hans regler. Det sitter betydligt djupare än så, men behöver inte innebära någonting alls. En av sexåringarna har islam som lösning på allehanda frågeställningar. "Du har örhänge, för du är inte muslim", säger hon till mig och det är liksom nog med förklaringar där. En kollega hänvisar till islam när hon säger att det skulle vara svårt att acceptera att sonen (dottern är liksom inte aktuell) kom ut som homosexuell. Och så där fortsätter det. Muslimer kollektiviseras och kollektiviserar sig för att förklara regler och beteenden, eftersom det är enklare än personligt ansvar.
Själv är jag noga med att inte acceptera prat om hur vi eller dom gör, oavsett vilka vi eller dom är. Jag tror på individens rätt att definiera sig själv och på det personliga ansvaret. Och dom som demoniserar islam är lika tjatiga som dom som kalalr all religionskritik för rasism. Att kalla Rosengård för avskrädeshög och getto är lka dumt och fel som gringo-skiten, där det är något kollektivt fint att vara blatte. Det är fint att vara en individ. Det är det enda riktigt viktiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar