Den nionde april

En sjuttiotalssommar reste jag och syrran med våra föräldrar på bilsemester till Tyskand och Holland. Strax innan Bremen tog vi in på en camping och farsan gick för att betala med morsan som tolk. Syrran och jag låg i tältet och väntade och till sist kom morsan tillbaks och sa att det var någon dom skulle snacka med en stund. Det blev en hel natt. Mannen som skötte campingen hade nämligen tilltalat farsan på norska och efter många om och men berättat var och när han lärt sig språket. Idag är det den nionde april och det är sjuttio år sen tyskarna ockuperade Danmark och Norge. Campingmannen satt den dagen bakom spakarna i ett flygplan och beordrades utan minsta förberedelsetid att styra norrut. Han var inte nazist, men vad fan skulle han göra? Vägra och bli skjuten? Jo, dom finaste av människor skulle såklart gjort handlat så. Nu blev campingmannen en del av någon annans krig och mot sin vilja ockupant och förtryckare. Antagligen var han då för sjuttio år sedan en ung man som bara ville flyga. På sjuttiotalet var han en människa som varje dag fick ta straffet i sin själ. Dom flestas drömmar är ganska enkla, men med stigande ålder konfronteras vi oftare och oftare med våra försyndelser. Men vi ska ställa rimliga krav på oss själva. Sverige skulle inte fegat ur, hör jag folk säga. Vi skulle fajtats och inte låtit tyskarna korsa vårt land gång på gång. I stugvärmen så här långt efteråt går det bra att vara kaxig. Min farmor berättade om att hon varje dag under kriget var rädd för att tysken skulle komma, rädd för att våldtas eller dödas. Farmor och den där norsktalande tysken har lärt mig att hjätarna är få och fegisarna många och att det är ganska mänskligt att det är så. Vi försöker väl vara modiga, men vi är inte beredda att offra livet på våra nära för våra ideal. Vi sköter vårt och hoppas att det räcker, hoppas på tur och andras hjältemod.