17 april 2010

Mulet.

Jag kan ringa mitt på dagen bara för att säga att jag saknar hennes röst i mitt öra. Jag vågar vara beroende och det är en nyhet för mig. Även om hon skulle lämna mig i morgon, så kommer jag aldrig att ångra en minut av oss och även det är någonting nytt i mitt liv. Vi fostrar oss själva till distans och ger våra relationer namn som polyamori och KK, men det vi allra helst önskar är att våga falla i någons famn. Ja, jag är en smula tvåsamhetsnormativ, i den meningen. Jag tror att feghet är mänskligt, särskilt om man blivit illa bränd, men det är inget att idealisera. Släpp taget, fall ner i relationen. En gång åtog jag mig att vara den andre mannen. Jag gick med på att få skärvor av bekräftelse och att vara den kompletterande intellektuella inputen i en persons trista vardag. Jag åtog mig självföraktet och accepterade att kanske sedan. Nu vägrar jag annat är ärlighet, även om det gör ont. Du ska inte bära falsk vittnesbörd mot din nästa, du ska ära den du älskar och stå för det du sysslar med. Innan jag dömer vill jag försöka se saker från den andres sida. Liksom inom mig framföra den andres budskap. Det är så inihelvete jobbigt, det är enklare att sätta på sig offerkoftan och sträcka ut sig på självmedlidandets bänk. Och allra svårast är att acceptera det jag inte kan förstå. Jag saknar hennes röst i mitt öra, saknar hennes dofter och kaffe i våra snygga muggar. Det är mulet i Malmö idag.

1 kommentar:

Sara sa...

Det är mulet i dag, men den väderleken varar inte för evigt. Det är vetskapen om att solen finns där bakom molnen - och att den när som helst kan bryta igenom - som håller oss flytande. Och våra röster är alltid bara ett par knapptryckningar ifrån varandra.