Mina ungar får ett bra liv.

Det här. Och jag är glad för det. Mina barn har alltså samma chans som andra att växa upp till hyggliga, ansvarskännande människor. Vi behöver veta det, vi som satt oss själva före barnen, som det ibland heter. Inga jag känner har separerat med lätt hjärta; två gånger har jag suttit med gråtande barn och förklarat att mamma och pappa inte ska leva ihop mer. Två gånger har jag lämnat och med kd-språkbruk splittrat en familj. För barnen blev det snart vardag, men för mig som förälder brände saknaden ett hål i bröstet när ungarna åkt, på samma sätt som hjärtat värms när vi ses igen. Jag är inte en av dem som vill binda barnen till mig, uppfostran går ut på att göra ungarna självständiga, så dom med tiden vågar göra sig beroende av någon annan. Själv hade jag svårt med det där och jag växte upp i en familj som var som en kristdemokratisk dröm av lagom många barn och könsroller. Jag blev omhuldad och otrygg; beskyddad och älskad (såklart). Det finns inget recept som biter på alla, såklart. Men att mina barn blir mer självständiga är delvis en frukt av att jag och exen är just ex.