Faith no more

Det tycks vara på modet att tala om otroheter. Nån Tora har enligt egen utsago haft sex med lillprinsessans fästman och tänkte först vara tyst om det, men sen tänkte hon ju på stackars Madde och då talade hon till sist ut i den norska kvällstidningen VG. Mycket systerligt och fint. Eller inte. För mig är det en värre otrohet att i tankar och fantasier vara hos någon annan, än att faktiskt råka göra fel en gång. Visst, jag tror att även den impulsiva otroheten visar på att ens förhållande behöver gås igenom och kanske renoveras, men det är ändå oftast frågan om en enskild delvis situationsbetingad försyndelse, som kan förlåtas. Att planera för saker bakom sin partners rygg är för mig väldigt mycket värre, även om det inte leder till sex. Det är verkligen att bli bedragen i ordets bästa bemärkelse. I alla sorters relationer måste man känna en tillit som gör att man inte ens tänker tanken att kolla upp den andre. När något allvarligt har hänt kan det vara svårt och sitta långt inne. Men med ödmjukhet kommer man så långt som det behövs. Och viktigare än att sätta upp regler för andra är att sätta upp regler för sig själv, ty det är alldeles för sant att man inte kan ändra på någon annan människa än sig själv.