(Toppa det med att vara ensamstående förälder, dessutom.) Man blir varken färdig på det ena eller andra stället. Och partivänner och sammankallande i presidier och grupper bokar glatt och villigt mötet klockan 14.30 två dagar senare och tittar förvånat på en när man inte har tid, för ledighet för politiska uppdrag har man ju rätt till, eller hur?
Och de erfarenheter man gör på ena stället boostar inte karriären på det andra, utan man är mer eller mindre en loser både i stadshuset och på jobbet. Man går miste om uppdrag därför att man jobbat och fostrat ungar, när andra hängt på kanslier och dom rätta pubarna och arbetsgivare och kollegor räknar liksom inte med en fullt ut.
Så ser det ut och jag tror inte att det är så bra för demokratin.
När jag ser hur partierna valt företrädare, så ser jag hur ett segment av människor som aldrig haft ett redigt jobb utanför politiken totalt dominerar på toppen och det även i mitt eget parti. Och jag har aldrig stött på en kollega som varit politiskt aktiv. Aldrig.
När professionella politiker studerar verksamheter, så följer man en streckad linje på en snitslad bana och får se precis det som verksamheten vill visa upp och lobba för. Så får man kaffe och sen tror man att man känner verksamheten. Ja, hej, liksom. Jag vet därför att jag arrangerat två ministerbesök och mängder av andra studiebesök. Och kollegor tror att vi sittter av möten och bara RESER och har det fint. Samtliga kollegor tror dessutom att mina arvoden är högre än de faktiskt är.
Att vara fritidspolitiker är inte en livsstil, utan ett sätt att vara halvt misslyckad överallt. En erfarenhet som kan behövas bland alla lyckade proffs med halva examina som häckar i korridorerna och alltid har så mycket att göra (fast ingen går att nå på fredagseftermiddagar). En viktig fråga under nästa mandatperiod borde vara att göra fritidspolitikers villkor bättre. Högre arvoden, bättre stöd.
Se det som ett löfte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar