På tåget till Sara steg en gammal bekant på, någonstans mellan Malmö och Falun. Kanske såg hon mig, kanske inte; i vilket fall som helst så hälsade vi inte.
Det kan ske var fegt, men med vissa människor har man liksom inget samtal att föra längre. Jag märker det på facebook, där gamla gymnasievänner dykt upp och försvunnit, därför att man inte var nyfikna på varandra efter den vanliga stausuppdateringen. Och andra minnen känns bara som ångest och skada, så de gör sig bäst på avstånd. I alla fall, efter att ha mött spöket från förr på tåget, så hände det sig flera gånger under helgen att jag tyckte mig se personer från förr, spöken, gamla minnen, folk som kommit och passerat och som borde varit borta och iväg. Kanske var det nån form av överslag i min skalle, jag vet inte.
Egentligen avskyr jag att älta det förgågna, men sina spöken blir man liksom inte av med så lätt. Man kan ju inte sluta att minnas eller påminnas, så man får förlika sig istället. Och be sig själv och andra om ursäkt om man skadat. Lögner, halvsanningar och alkoholindränkta dumheter, sådär ser det ut om man bläddrar bakom i arkivet. Man vill tänka bort det,men man slipper aldrig undan sina spöken. När som helst kan dom dyka upp och påminna en om det man gjort och sagt. Och det man lägger ut på nätet finns kvar i evigheters evighet, så det är lika bra att stå för det där man sa eller gjorde, bilderna som togs och texten som formulerades tydligt eller alldeles kryptiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar