29 september 2009

Jag, stackars ensamstående förälder...

I slutet av mars 2005 meddelande jag slutligen min dåvarande sambo att jag lämnat förhällandet och tänkte flytta in i en annan bostad så fort lämpligt tillfälle gavs. Så förvandlades vi från en del av verklighetens folk med parmiddagar och gemensamma inköpslistor till fria singlar i stan med pizza och nätdejting på menyn. Och även min andra kull barn blev till skilsmässobarn, vilket såklart gjorde mig till en särskilt misslyckad människa i alla rättrådigas ögon. Jag, stackars ensamstående förälder, kallar jag mig på jobbet, smått självironiskt. Nu har jag en hyfsad lön och ett liv som innehåller mycket aktivitet, så är det någon som blir avundad, så är det jag. Jag har inga parmiddagar och campingsemestrar, men vi reser till Barcelona och Bohuslän och går på bokmässan och bondens egen marknad i Haga och sånt där. Jag är på många sätt en rik människa. Men att vara ensam i föräldraskapet är ensamt. Att alltid behöva checka om det är barnhelg om saker ska planeras, att ordna färdigmiddagar när man kommer hem sent fyra av fem vardagar (som denna vecka) och att alltid behöva säga nej till möten på helger inför förvänande barnlösa och tvåsamma, tär en smula på orken. Lyllos i alla fall att jag alltid kunnat jobba dagtid och sluppit pussla med icke-existerande nattomsorg.
Det är en trend att skaffa barn själv och det är naturligtvis helt okej. Det ska inte behövas en kärleksrelation för att få barn. Men man ska inte underskatta de logistiska och praktiska problemen med att vara ensam. Det behövs nya idéer, nya boende- och umgängesformer för att ingen ska passa mindre in än andra. Kärnfamiljsnormen måste bli historia. DET är för mig viktigare än de ekonomiska frågorna för oss stackars ensamstående föräldrar. För övrigt har jag aldrig varit så ensam som när jag levde med kvinnor som var helt fel för mig.

28 september 2009

Mediaankan.

Saker är sällan tillfälligheter. Att sajbern just nu lusas ner av propaganda mot feminism och "kultureliten" och för hemmafruar och "vanligt folk" är än sån oslump. Just när det nästan blivit konsensus i debatten om att varje vuxen människa har rätt till ett eget liv och ekonomi och några månader efter att samkönade äktenskap blivit lagliga så kommer det. Anna Anka är reaktionärernas försöksballong, lite överdriven, men ändå. Hon matchas och lyfts fram mycket medvetet. Det finns en dröm om en svunnen tid, då mamma var hemma och bakade bullar och pappa kom hem på eftermiddagen med portföljen och åt middag. Barnen lekte fritt och det fanns varken dagis eller genusvetenskap. Och inga kvinnor i slöja eller män som rökte vattenpipa, annat än på TV. Men den tiden fanns såklart inte på riktigt. Däremot fanns det en tid då kvinnor inte våga ta ut skilsmässa trots att dom fick spö och våldtogs, en tid då min mamma blev utskrattad när hon ville bli fotograf, en tid då pojkar inte skulle vara fjollor om dom inte ville ha spö. Våra hemmamammor jobbade extra på kvällarna på hem för utvecklingsstörda (för dom fanns inte heller i den offentliga miljön) eller så städade dom. Det var så det såg ut. Det var priset för bullarna. Våra mammor gjorde upp med den tiden och vi som kan vår historia vill inte ha den tillbaka. Men det finns dom som tror på myten. Och det finns dom som av olika skäl har har intresse av att kvinnor vet sin plats och män sin. Mediaankan är en symbol, en ikon för SD/KD-idealet, påhejat av Timbro. Inget roligt och ingen tillfällighet. Själv sliter jag varje dag i en miljö där på sitt sätt samma unkna ideal råder. Varje dag får jag prata om hur pojkar och flickor får lov att göra samma saker, att jag inte är tjej för att jag har ärhänge och vi tar myrsteg framåt och är totalt motarbetade av Rosengårds patriarker och Göran Hägglund när han hånar genustänk i förskolan. Anna Ankas hemska plastlook och niqaben står för samma saker och mot det står allas lika rätt. Allas rätt. Aldrig mindre än det.

27 september 2009

Bokmässan.

Hon säger att jag låter hård i min blogg. "Hård?". "Ja, hård och fördömande!". "Men jag som är en sån mjukis", säger jag. "Ja, inte där i alla fall". Sen enas vi om att mitt språk kan låta tvärt och väl bestämt. Nere på scenen berättar Mia Skäringer om hur det är att vara tjock som barn och om att drabbas av anorexia. Hon läser ur sin bok och är inte sådär rolig som hon brukar, utan allvarlig. Hela bokmässan handlar om språk och om att utveckla sig. Var och varannan författare använder text som terapimetod och det är bra, bara det inte blir för insnöat och privat. Peter LeMarc spelar den här som är en av dom vackraste sånger som skrivits på svenska och jag sjunger med. Sen pratar han och hoppar på Lundell tre gånger för hans syn på kvinnan. Själv har han varit gift i trettio år med samma kvinna får vi veta. Sara och jag irrar runt bland montrar och in i seminarielokaler och jag säger att jag vill se Sara där bland alla som signerar böcker och hon nickar, så det kommer väl att bli så en dag. Vi handlar böcker och ser Tiina Rosenberg tre gånger och hör henne prata två, skarp, intellektuell och ständigt förbannad. Som en kvinnlig Guillou, fast hon varken skulle acceptera det ena eller andra epitetet.
Bredvid henne står Åsa Linderborg, lika fyrkantig och trist på aftonbladets kultursida, som hennes bok "Mig äger ingen" är bra.
Ja, det är bokmässa och jag vill inte gå därifrån och inte lämna Sara och aldrig vara ensam på tåget hem. Men jag skruvar upp Springsteen och läser PO enqvist och tjejen med fikavagen serverar mig kaffe och kexchoklad och längtan tar mig med långt bort. jag funderar på det tyska valet oh på vårt val nästa år, listor, kandidater och med ett ryck är jag framme i malmö och låser upp min cykel som står kvar på pråmen där jag ställde den i fredags.

25 september 2009

Finful kultur.

Det är fredag och perfekt lidingöloppsväder där ute, men jag har packat min väska av ett helt annat skäl. Jag ska ta tåget till Göteborg och bokmässan. Dessutom ska vi på teater på lördag. Häromdagen såg jag en romantisk komedi på datorn och jag kommer att ha Springsteen och Lundell i lurarna på tåget. För mig är uppdelningen i fin och ful kultur bara fjantigt. Min absoluta favoritplats här i Malmö är det fina biblioteket i Slottsparken. Jag hänger där lite då och då, med eller utan ungar, och gillar att det är välbesökt och att det följer med sin tid. Att man nu sorterat ut böcker som inte varit lånade på en tid stör några. Till och med min vän socialministern, som nu tydligen inte längre tillhör det vanliga folket, utan den lilla minoritet som tycker att Malmös bibliotek ska vara ett bokmuseum. Mannen som hatar allt som inte är fyrkantigt kärnfamiljsnormativt kristet slår alltså till igen. Men jag håller på vår bibliotekarie. Och jag föredrar både henne och Liza marklund framför GH vilken dag i veckan som helst hela dygnet. Politiker som vill styra kulturen är långt mycket farligare än att sortera ut böcker som ingen läser. Själv slänger jag inga böcker, men en del lånas ut på obestämd tid eller försvinner. Varken fin eller ful kultur, liksom.

24 september 2009

Ilmar ner på jorden.

Vi malmöbor förväntas tacka Ilmar Reepalu för bron, högskolan, citytunneln och bostadsområdet i västra hamnen, har jag förstått. Vår stads kommunstyrelseordförande har ett ego som är större än Turning torso och han verkar tycka att han klarar det mesta, men att det beklagligt nog behövs gröna röster för att uppnå majoritet. Men dom där satsningarna är historia och inte så förbannat unika som Ilmar vill göra gällande. Alla städer bygger vid vattnet, Stockholm, Göteborg, Köpenhamn, Aarhus, för att inte tala om London som startade trenden med sitt Docklands. I det aveendet gör Malmö som alla andra och det är såklart bra. Men inte unikt. Öresundsbron är vacker och vältrafikerad och citytunneln blir säkert en succe. Men istället för en bilbro och snirklande tunnel genom stan kunde vi byggt en järnvägstunnel rakt in i Köpenhamns centrum. Att bygga bron som man gjorde var en eftergift åt bilismen. Och både bron och högskolan är statliga satsningar, dessutom under en borgelig regering. Så Ilmar, kom ner på jorden. Vi gröna samarbetar gärna med dig och ditt parti. Men låt oss skippa den kontrafaktiska historieskrivningen och prata om framtiden istället. Hur ska integrationen bli bättre, hur ska Malmö växa varsamt och miljöbra och hur ska vi undvika att Malmös centrum blir ett ghetto för dom som har?
S håller med oss gröna om mycket av det vi säger, men man orkar inte alltid leva upp till nytänkandet. Jag förstår, det är svårt att i femtio år bygga staden för utspritt boende och bilar, för att sen inse att vi gröna hade rätt hela tiden när vi sa att det bästa är att bygga tätare och för människor som går, cyklar och åker kollektivt. När det gällde biltrafiken vid möllevångstorget, så hade S möjlighet att visa att deras nya insikter inte bara bestod av ord, utan även av handlingar. Men, nej, dom gamla mönstren satt för djupt. Jag vet själv hur det kan vara. Så Emmanuel Morfiadakis (Limhamn) och Håkan Feldt (Bellevue) körde bokstavligen över möllanborna i frågan.
Mig gör det för all del inget att möllanborna får veta att ett starkare grönt parti är deras enda möjlighet att nå sina mål om färre bilar och mer plats för människor, men visst vore det roligt att ett folkligt initiativ ledde till förändring? Demokrati, ftw.
Och ja, vi samarbetar gärna. Men som Bamse säger: är man stark måste man vara snäll. Så kom ner på jorden Ilmar. Du är en fin man och vi gillar dig. Men ingen har gjort storverk ensam och ingen är fullkomlig. Tillsammans är vi vackrast.

23 september 2009

Höstdagjämning.

Höstdagjämningen gled över i den tjugotredje och det är höst på sant. Jag deltar inte i hyllningsropen; jag föredrar sommar. Men jag förstår att det inte kan vara sommar jämt. Jag förstår allt det där med att det måste gå ner för att kunna komma upp. Jag har lånat Anna Kåvers bok om känslor, för att förstå varför jag fortfarande kan pendla mellan moder så dant. Som idag: lycka förbyttes i ilska, sen blev det okej igen. Det var en smula slitsamt. Jag behöver jobba på att kapa topparna och fylla bottnarna en smula. Det är en typisk höstgrej, på sommaren är det aldrig så och inte på våren heller. Min Sara cyklade på bilfria dagen och jag kan älska henne för mindre. Hennes engagemang är så enkelt, så äkta, så naturligt, till skilnad från mitt som är krångligt och fyllt av buntar med handlingar och möten. Men tyvärr gillar jag det där livet. Jag vill sitta där och dra mina yrkanden på eftermiddagen, efter att på förmiddagen ha satt gränser och kramat och allt det där som man gör på en förskola där dom fattigaste av fattiga och utsatta befinner sig.
Jag fyllde i min nomineringsblankett och skulle lista positiva och negativa egenskaper. Mina negativa är att jag kan bli en smula känslosam och nån grej till. Boken kan ge svar, men jag är så där känslosam. Jag önskar att det alltid vore sommar.

21 september 2009

18

Han får flyga nu, artonåringen. Får fatta sina beslut och välja hur han ska leva sitt liv. Jag kan bara ge råd och stöttning om han vill och behöver det. Att inte kontrollera dom man älskar, utan låta dom vara sina egna individer är den största tjänst man kan göra dom. Äldstebror kommer att fixa sitt liv. Han är så jordnära, så sorglös, trots att han säkert kunde hitta saker att deppa för. Nästan hela hans liv har han varit skilsmässobarn. Men - till skillnad från sina småbröder - har han en mamma som älskar honom mer än hon skyr mig. Det har varit bra för honom. Och i dom viktigaste besluten har vi kunnat enas. Att ungarna inte är en del av en själv får man finna sig i. sonen är en ung pirat och har inga som helst politiskt radikala böjelser. Har jag christianiatröjan på mig, så vill han inte gå på stan med mig. Men mycket känns också igen. Humorn, disträheten och dom bruna ögonen är från mig. Och detta att aldrig riktigt passa helt in i någon grupp. Nu spelar han Bon Marley på datorn. Min älskade son, jag har gjort vad jag har kunnat. Jag kan gråta över saker som blev fel, men gjort är gjort. Något har väl också lyckats oss. Jag älskar dig gränslöst och för evigt.

20 september 2009

Bortvald.

Minstebror frågar mig varför jag aldrig träffar en viss person. "Ni var ju kompisar", säger minstebror. Jo, vi var ju det. Vi gick på fotboll och pratade politik och relationer, musik och film. Det jag inte kan säga till minstebror är att det nära nog är omöjligt att umgås med folk som jag och exet lärde känna tillsammans och som fortfarande vill träffa henne. Jag är den första att tycka att man ska förlåta människor. Men bara om personen inser sina fel och har en uppriktig vilja att ändra sig. Om någon vill umgås med människor som medvetet skadar mig, så har dom valt bort mig. För exets och min konflikt är inte ett vanligt exbråk. Exet har använt myndigheter och skolan för att framställa äldstebror som en misshandlare och mig som fullständigt inkompetent förälder. Hon har använt min dotters sjukdom helt skamlöst i sitt arbete för att smutsa ner mig. Inget av hennes många försök att svärta ner mig har lyckats på annat sätt än att jag och mina barn blivit arga och ledsna. Att vilja ha sina barn hos sig större delen av tiden är förståeligt, om än egoistiskt. Men de metoder exet använder för att behålla kontrollen över barnen är helt avskyvärda. Umgås man med henne så har man godtagit hennes beteende.

Och jag, då? Är jag guds bästa barn?
Nej, jag var nog en stor besvikelse för exet. Hon trodde hon hade mött någon som hon kunde tillbringa ett liv i trygghet med. Hon satsade på mig och jag tackade för det genom att vägra ändra mig och till slut lämna henne. Men det ingår i livet att sånt kan hända. Men jag kunde varit tydligare och ärligare långt tidigare.
Jag ska inte förklara bort, men jag har alltid haft en tendens att fly från det som är svårt. I böcker, filmer och med vin och drömmar. Det låter romantiskt, men är förödande. Jag behöver kängor av bly som håller mig kvar på marken, annars svävar jag iväg. Jag kan strunta i disk och städ och i stället sätta mig med kaffe och mazariner framför datorn. Mycket av det jag planerar blir aldrig av. Jag är impulsiv och det svänger mycket. Det är knappast kompatibelt med exets kontrollbehov, men jag tror att kombin är bra för våra barn. Och dom väljer jag aldrig bort och dom väljer aldrig bort mig.

19 september 2009

Tid i mitt liv.

Ni vet att jag älskar lyckliga slut. Finalscenerna i Notting Hill och four weddings and a funeral och så den här. Nu är han död i en av dom jävligaste sjukdomarna som finns, Patrick, och det visar att nu alltid är nu och att det man inte gör idag kanske inte blir gjort.Jag älskar lyckliga slut, men man kan liksom inte räkna med dom. Och framför allt kan man int vänta in dom. Man måste leva och kämpa under tiden. Om jag fokuserar mindre på mina felval igår och mer på möjligheten att göra rätt framöver, så blir det bra. Jag tror att Patrick hade ett ganska bra innan cancern grep honom hårt i handen. Men jag vet förstås inte. Det finns ingen rättvisa. Man får inte det man förtjänar, möjligen kan man skaffa sig det man vill ha. Men inget är säkert, det är det enda man kan vara säker på.

18 september 2009

Exet skrämmer minstebror och jag borde ha sett det.

Så många år efteråt så tänker jag att jag såklart borde ha sett det redan tidigt. För medan mitt första barnförhållande var stormigt och passionerat med närhet och konflikter om vartannat, så var det andra liksom lite avmätt från början. Redan första gången exet och jag fikade fnyste hon på näsan åt en låt jag sjöng med i och frågade om jag verkligen gillade sånt där. Men jag slog bort det, för jag ville inte se. När hon nu säger till vår åttaårige son att han inte får göra läxor här och att socialen måste inspektera pappas lägenhet om han och brorsan ska få bo halva tiden, så är det bara något som är i linje med den allra första fnysningen. Det är my way or the highway. Exet tycker inte bara att hennes sätt att leva är bäst, hon tycker att alla borde leva som hon och absolut barnen varenda dag. Själv ser jag en oerhörd skillnad mellan att föredra eller förespråka något och att vilja tvinga på andra alla det. Speciellt barnen ska aktas för osund påverkan. Den man älskar ska man släppa fri, för annars älskar man inte den personen som den är. Exet är som KD och islamister på den punkten. Det grämde nog mitt ex att jag inte överlät en enda av mina föräldradagar på henne. Men mina föräldraledighetsdagar var aldrig något som "familjen får bestämma själv över", som det brukar heta, utan dom är just mina dagar, så som lagens intentioner är. Riktigt hur jag ska hantera att mitt ex, den tjusiga rektorn med sunda intressen som vandring längs caminon och att dricka vin i ittalla-glas och förakta svenssons, ännu en gång skrämmer minstebror med socialen, vet jag inte. Kanske struntar jag i hela saken och njuter av ungarna den tid dom är här. Jo, så får det nog bli. Däremot kommer jag inte med ett ord att försvara henne inför barnen och oavsett vad vissa läsare månde tycka, så fortsätter jag att tala för det jag tycker är rätt här i bloggen.

Och Newsmill skriver min partivän Per om min vän Göran, som jag skrev om här igår. Sveriges Pia K.

17 september 2009

Snacka om överhet.

Min gode vän Göran Hägglund slår till igen. I en drapa på DN-debatt förkunnar han att det han kallar kultureliten är hotet mot det verkliga folk som han säger sig representera. Det är en smula starkt, kan man säga. För inget politiskt parti moraliserar som KD. I själva verket bildades partiet för att rädda kristendomsundervisningen och stoppa den syndiga filmen 491. Pingströrelsen ville ha och fick en plattform för att politisera sin konservativa kristendom. att man sen lyckas locka till sig andra än pingstmicklare förändrar inte den saken. Fortfarande idag vill KD att barn ska växa upp i traditionella kärnfamiljer och gå i en skola som präglas av kristna värderingar. Av och till visar partiet stakt islamofobiska tendenser, förutom den mer kända homofobin. KD vill bestämma över oss ända in i sovrummet. Snacka om överhet.
Du som är utan skuld kan kasta den första stenen, liksom.

15 september 2009

Min regeringsförklaring

Eders så kallade Majestäter, Eders så kallade Kungliga Högheter, herr talman, ledamöter av Sveriges riksdag,

Det har blivit så populärt med berättelser om enskilda människors öde. Om man talar om mannen på äldreboendet i Jönköping, tjejen som jobbar som svetsare i Kiruna, eleverna i Landskrona eller företagarna i Skara som öar i havet, så slipper man bry sig om strukturer. Om allt bara handlar om individer och valfrihet, så behövs egentligen ingen politik.
Från och med nu är det slut på det tramset. Från och med nu förs en politik som både handlar om grupper och individer, ty det finns ingen motsättning däremellan.

För att människans inneboende kraft och vilja att ta ansvar ska kunna verka fullt ut krävs både jämlikhet och jämställhet. Inget ord är viktigare än ordet solidaritet, om det så gäller människor här eller där eller hela det ekologiska systemet.
Därför är det en självklarhet att ingens frihet ska få inkräkta på någon annans, därför är det en självkarhet att alla ska ha rätt till tak över huvudet och mat på tallriken utan att behöva stå med mössan i hand och därför är det självklart att kravmärkning och fairtrade ska gynnas på alla upptänkliga sätt.

En viktig uppgift för en regering är att skapa förutsättningar för att nya arbeten inom framtidsbranscher skapas. På så vis kan både jobbkrisen och klimatkrisen bli till något positivt. Staten kommer att göra omfattande satsningar på utbyggnad av höghastighetsjärnvägar och mer kapillära banor, samt spårvägar i de städer som så önskar. Vi kommer att stödja utvecklandet av nya energisystem och omedelbart börja fasa ut fossila bränslen och kärnkraft. För att skynda på denna utveckling kommer en flygskatt att införas och trängselskatter att införas i Göteborg, Malmö och Uppsala. I gengäld momsbefrias all miljöbra kollektivtrafik.

Sverige ska använda sitt ordförandeskap i EU för att kraftfullt driva på i klimatfrågan. Och det bästa sättet att göra det är att föregå med gott exempel. Under året ska förberedelse göras för en ny folkomröstning om anslutning till det tredje steget i det europeiska monetära unionen och vår vilja är att Sverige blir en del av eurogemenskapen.

De senaste åren har sett ökad kontroll, repression och jakt på arbetslösa, sjuka och människor med annan etnisk härkomst än svensk. i gengäld har skatter sänkts och avskaffats. Den utvecklingen bryter vi nu. Karensdagen i sjukförsäkringen avskaffas, gränserna öppnas för en ökad invandring och alla gömda och asylsökande beviljas permanent uppehållstillstånd. Friåret återinförs med omedelbar verkan. I gengäld avskaffas jobbskatteavdraget och avdragen för bilresor och en fastighetsskatt återinförs. IPRED- och FRA-lagarna avskaffas omdelbart och polisen ges instruktioner om att fånga kriminella istället för fildelare.

Inom skolans område vill vi bryta den negativa utveckling där fler lär sig mindre och istället satsa på en skola där alla är välkomna. Barnens kreativitet ska bättre tas tillvara och samarbete ska ersätta osund konkurrens. Utomhuspedagogik och undervisning på elevers modersmål är självklara inslag. Betyg hör inte hemma i en modern skola, inte heller trosföreställningar. All undervisning ska bygga på vetenskap. Med anledning av detta kommer läroplanerna att kraftigt omarbetas.

Vår söner och döttrar ska få samma livschanser, det skriver nog alla under på. Men nu ska också dessa sköna ord bli praktisk politik. Och detta arbete kan inte vänta, utan ska börja redan när du föds. Därför kommer vi omedelbart att ta bort möjligheten att överlåta föräldradagar och vi kommer att genomföra en omfattande satsning på genuspedagogik i förskolan och alla skolformer efter det. Religiösa friskolor förbjuds och vårdnadsbidraget avskaffas omedelbart. Alla familjetyper ska behandlas lika, liksom alla typer av kärleksrelationer mellan samtyckande vuxna. Lagarna kommer under året att anpassas för detta. I samband med detta avskaffas också religiösa organisationers vigselrätt.

Den politik vi företräder kommer inte att göra er vare sig rika eller materiellt lyckliga.
Vi lovar inte guld - men gröna skogar!.

Ja, jag vet. Jag vet precis hur.

Om jag inte pratar i telefon, så sjunger jag när jag cyklar genom stan. Det kan komma det mest osannolika från mina stämband och läppar: som blågrå dyning, bohusbergen rullar och så, trots att det är en mörk ovänlig höstmorgon på Rosengård. När jag cyklar över vår viadukt, så märker jag till min förvåning att det kommer ett : halt, här får ingen passera, trots att det är folktomt, så när som på tidningsbud och enstaka bilar på vägen under. Den där sången minns jag ju väl. Thåströms röst lät så ledsen, precis som om det verkligen var han som var på väg att diskutera med en K-pist vid berlinmuren. Jag minns att den svenska vänstra vänstern diskuterade muren och Ebba grön och den där sången. Muren var bara en förstärkt gräns, inget konstigt, skrev proletären och VPK tyckte att DDR och Sovjet i alla fall var bättre än ingen socialism alls. Det tyckte man ända tills kongressen 1992, då man tårfyllt ångrade sig, efter att ondskans imperium fallit genom Reagans kapprustning. Ebba grön var illa ansett fram tills dess självaste Mikael Wiehe sa att dom var bra. Då tyckte resten av vänstern det också, som genom ett trollslag ändrade man uppfattning. Dom jämlikaste av jämlika har alltid varit svaga för auktoriteter. När jag nrmar mig jobbet börjar jag sjunga om bomber som faller över tältläger, men det orkar vi inte analysera just nu.

14 september 2009

Alla mina fel och så.

Jag cyklar hemåt med Sara i luren och med en liten jävla snackemaskin på axeln, som påminner mig om min dödlighet och får mig att tvivla på mina förmågor och resultaten av det jag kämpat för under åren. Alla mina fel och så. Jag sitter med bra människor i ett rum på Heleneholm och planerar för en grön framtid för den finaste av städer. Jag är kungen av one-liners, men när jag cyklar därifrån rinner det av mig. Det är inte värt nåt, säger snackemaskinen på axeln. Det är så idag, det får vara så. Jag har det meningsfullaste av jobb och mina inskolningar är söta, men jag känner mig också överkvlificerad och lågavlönad. Åtminstone det sista är osant, men man kan ju alltid jämföra sig med Zlatan eller så. Man får lära sig att lista vad man är bra på, vad man är dålig på och vad man behöver hjälp med. Idag känner jag mig inte bra på någonting. Men det kan ju vara som jag är trött bara. Kanske det.
egentligen tänkte jag blogga om varför jag så många gånger slagit mig samman med kvinnor som så uppenbarligen varit fel för mig. Hösten doftar tungt av kantareller och nedfallna löv. Jag vet faktiskt inte varför jag valde fel så många gånger. Jag var väl ensam, jag förfördes av att någon ville ha mig utan villkor och bara för den jag var. Jag var impulsiv, ja, jag är impulsiv. Alla mina viktigaste beslut i livet har fattas med en klackspark och omedelbart. Jag tror det har förändrats, jag har lärt mig att bromsa. Sen har jag fattat många beslut i berusat tillstånd, också. Det gör jag inte längre. och några återfall blir det inte. Det finns alkoholfri öl och respektfulla mönniskor. Jag är trygg i det. Alla mina fel och så. I morgon är det bättre, redan om en stund är det bättre.

11 september 2009

I really learned a lot.

Alla powerballaders moder. Den smärtsamma, skadliga, underbara och outgrundliga kärleken. Man tror man är så unik i det där, men går det som en hund, viftar på svansen och slickar med äcklig andedräkt som en hund, så är det nästan garanterat en hund. Man kan så fint prata om hur motsatser möts och drömma om något helt annat, men det är inte det man vill ha. Man vill ha promenader i parker och längs vatten, diskussioner om böcker, film, musik och politik. Och man vill vara nära, nära. Den dagen man börjar prata om att anstränga sig och om att man kompletterar varandra genom sina olikheter, att man ger varandra space och utrymme, så kan jag lova att det är över. Ibland ger man skitsnacket en radikal touch och pratar om att man polykärlekar, men det är bara varianter på samma tema. Visst kan man vilja ha sex med flera i rad eller samtidigt, men om man från ingenstans börjar vilja det, så handlar det om något annat. Man vill ut, vill slippa knyta om eller lösa upp den anknytning man har. Inga jag känner som separerat har överraskat mig. Det har alltid föregåtts av sånt där pladder som jag skrev om innan. Men man ska ju inte ge upp heller, som det heter. Tänka på barnen och så. Folk drar vid minsta lilla motgång, heter det. Men du måste altid försöka vara den du vill vara och älska dig och förlåta dig. Och var inte rädd för smärtan, för utan smärta ingen glädje..

10 september 2009

Över gränserna.

Egentligen är jag på väg. Jag ska till ett rödgrönt möte och höra våra, vänsterns och sossarnas lokala riksdagsledamöter svara på en moderators frågor. Det blir förstås en smula mingel med bekanta ur alla tre lägren. Sossarna har kammat sig en smula. Förr var många sossar så oerhört självgoda; vi är partiet, vi byggde landet och ni andra får gärna vara med om ni håller med oss. Men jag vill påstå att det ändrats. S inser att samarbete måste till och rent av att andra partier har saker att tillföra dom. V kan fortfarande vara sådär självsäkra, lite kvardröjande marxist-leninistiska, men det är delvis en generationsfråga, de äldre är oftast på alla sätt mognare än de yngre. Samarbete är överlag kul, vill jag betona, kul men lite krångligt. I sociala sammanhang är det inte alls säkert att partivännerna och samarbetspartierna är trevligast, även om det oftast är så. Det finns moderater som jag gärna hänger med, även folkpartister om dom är mer Westerberg än rottingmajor, om man säger så. Att umgås med KD och SD-människor finns däremot inte på kartan. Så jävla självgoda och dryga. Ska man umgås socialt, så måste man veta att personen man har nära sig faktiskt inte i smyg eller alldeles öppet tycker att människor som jag är syndare eller PK-troll eller att vänner inte ska få gifta sig eller skaffa barn på lika villkor. All form av rasism och sexism går bort. Så är det bara. NU går jag verkligen.

09 september 2009

Deswegen muss Ich nächtens wieder hin

Så såg jag Berlin igen. Inhyst på trettioandra våningen på ett hotell högt ovanför Alexanderplatz kunde jag inte bara se världsuret, utställningen om 20-årsjubileet av die mauerfall, utan också se rätt in i östtyskarnas gamla TV-torn, det med en boll längst upp. Från det höga hotellets tak hoppade folk bungyjump för 99 euro och jag kom på mig själv med att av och till kalla valutan för mark i tanken, men det var ju länge sen nu. Östberlin, sa jag första gången jag såg det där torget, Östberlin och det luktade tvåtaktsbränsle och dåliga cigaretter. Nu luktar det som andra torg i stora städer i Europa och jag skulle inte drömma om att längta tillbaks. Det är valkampanj och de gröna har 13 procent av rösterna i stan, den stad som till en tredjedel är grönyta och där fler och fler cyklar och åker kollektivt. Berlin har smugit in och blivit en av mina städer bredvid dom andra, utan stora åthävor. Vi satt i den gamla socialistiska konferenshallen och pratade om resurshushållning och om att investera klimatsmart. Sen gick vi ut sommarvärmen och alla uteserveringar hade underbart god alkoholfri öl och Checkpoint Charlie och Brandenburger Tor ligger där det låg och likaså Potsdamer Platz med alla höga hus och det obegripliga förintelsemonumentet strax intill. Jag blir delegationens tolk och guide. Tydligen kan jag ändå den stan litegrann. Nästa höst återvänder jag och springer marathon under fyra och en halv timme. Det är säkert. Nån slags koffort har jag med i Berlin.

06 september 2009

Jag är inte Betnér.

Vetenskapen är rätt så enig. Det är fylla och fart som dödar på vägarna. Och bygger man bredare vägar, så kör folk snabbare och fler dör och skadas svårt. Vi oskyddade trafikanter håller oss dessutom i hög utsträckning borta, vilket gör att rörligheten begränsas. Bilsnubbarnas frihet inkränktar som fan på min och mina ungars frihet, förutom att skiten dom släpper ut gör att mina barn drar i sig gifter motsvarande en John Silver utan filter på vägen till skolan. Men bilismförespråkarna är antiintellektuella i sd/kd-klass. Robert Collin i aftonbladet tror att sänkta fatrer på vägarna gör att folk somnar och att det därför är fel oh farligt. Sveriges största tidning verkar behöva inkomsterna från obildade män i bil, ni vet såna där som startar facebook-grupper som heter: "sänk bensin priset NU!", så till den milda grad att man inte drar sig för något. För övrigt har SD som enda svenska parti en motorsektion. Och KD gick till val på att sänka bensinskatten. Vore jag Magnus Betnér skulle jag kanske antyda att sambanden härvid är att det dör invandrare, frånskilda och homos i trafiken om bilarna blir fler. Men jag är inte Betnér. Lika bra det.

05 september 2009

Regnar är just vad det gör.

Jag lyssnar på Ulf Lundells Rom i regnet och regnar är just vad det gör. Dropparna tafsar på vardagsrumsfönstret, ömsom mjukt och försiktigt, ömsom mer brutalt och direkt. Hoppas att det inte regnar på Sara, där hon står vid sidan av en grusplan och tittar på bollspelande pojkar. Men det är en lång väg från en liten tvärgata vid Värnhem till en mellanstor stad i landets hjärta. Vädret är kanske helt annorlunda där. Mycket annat är, i alla fall. Mitt huvud är tungt och ur min näsa rinner det. Det vill till att jag tillfrisknar snabbt, för på Kastrup står ett plan och väntar på avfärd i morgon klockan 19.24. Det sades vara omöjligt att resa till Berlin med tåg, men en snabb titt på www.db.de visar att det såklart är fullt möjligt. Med byte i Köpenhamn och Hamburg. Men nu ska det flygas och jag skäms en smula för det. Mina hemmavarande barn sover, alla tre. Det är pappahelg/vecka och man förväntar sig kanske aktiviteter från arla morgon till sen afton. Men jag har bestämt mig för att bete mig som om varje dag med barnen är en vanlig dag, som om de alltid eller för det mesta vore här. Som Vaclav Havel ska jag leva i sanning även om det onormala blivit normalt. Hur jag mötte min barns mammor och vad som drev mig till att välja så uppenbart fel förtjänar ett eget blogginlägg. En hint är väl dock att det knappast är någon annans fel att jag valt fel så många gånger. Vi återkommer till det. Nu ska jag dricka kaffe.

04 september 2009

Rosengård är inte ganska bra som det är.

Åh, man vill så väl. Man önskar Rosengård lycka till och då blir det lätt att man slätar över och liksom råkar säga att det inte är så farligt och att det tom är värre på andra ställen. Men vi kan nog slå fast att utanförskapet och fattigdomen på Rosengård har slagit svenskt rekord. Jämfört med svälten i Sudan är det inget, som Spike i Notting Hill skulle sagt, och däri ligger en del av problemet. Nästan alla som flyttar till Rosengård får en högre materiell standard än dom hade i sin tidigare hemland, även om dom lever på understöd. Så stängs man in i sin situation och för varje dag som går blir det svårare att ta sig någonstans bokstavligt och bildligt. När vi skulle ha föräldramöte på Ribersborg, visste inte någon av föräldrarna var det låg, trots att det är en av Malmös mest kända platser. De problem vi som jobbar i området ställs inför är så sjukt stora att vi inte alltid vet var vi ska börja. En sörja av fattigdom, strukturell rasism, medeltidsvärderingar, kriminalitet och social kontroll rörs ihop och blir till ett ett kaos svårt att ta i. Men jag har ett stort hopp för rosengård. Vi kan rent fysiskt bygga till och om området och bland oss som jobbar där ute finns goda verklighetsbaserade idéer, för att inte tala om kraften som finns latent hos rosengårdsborna. Kan man komma på att sätta eld på bilar, så kan man komma på bra saker. Men säger vi att det är ganska okej som det är, så behövs ju knappast några förändringar. Det vore ett jävla svek.

Min reservation i TN

Reservation i ärende 31 vid tekniska nämndens sammanträde 2009-08-25


Det finns inga som helst hållbara argument för att öka kapaciteten för biltrafik på stadens gator och vägar.
Tvärtom finns det både lokala och nationella mål, samt överenskommelser på europeisk nivå, vilka närmast förelägger oss att minska biltrafikens klimatpåverkan.
Att S, M, FP och V i skön förening och i strid med dessa uttalade ambitioner inom klimat- och miljöområdet, trots det väljer att satsa på att bygga ut Lorensborgsgatan, till vad som närmast måste betraktas som motorvägsstandard, är således ytterst anmärkningsvärt. Att dessutom inga som helst miljökonsekvenser beaktats i ärendets hantering visar tyvärr att vi i Malmö har en sträcka att tillryggalägga innan miljömedvetenheten självklart väger tyngre än biltrafiken och dess ekonomiskt starka företrädare vid beslutsfattande.

Då resultatet av mitt yrkande, lite metaforiskt, kan beskrivas som att kasta vatten på en gås, reserverar jag mig härmed mot nämndens beslut.



Malmö 2009-09-04


Anders Törnblad, andre vice ordförande (mp)

03 september 2009

Andreas avåkt sådär i förbifarten

Andreas Carlgren gör två fatala misstag i debatten mot Maria Wetterstrand i radions studio ett. Det första är när han vill göra troligt att det redan om elva år kommer att susa runt miljöbra bilar på förbifarten. Ingen tror på det, eftersom det inte finns några prognser som tyder på ett våldsamt och snabbt uppsving för exempelvis elbilar. Det andra är när han senare hävdar att det lika mycket är en spårsatsning, men inte vill svara på frågan om hur mycket som satsas på spår. Han lurar ingen annan än sig själv. Vi VET att det bara är greenwashing. Maria behövde bara vara sig själv och hålla fast vid den rimliga ståndpunkten att 27 miljarder kan användas så mycket bättre och att regeringens egna experter gör tummen ner för projektet. Vi gröna kan luta oss tillbaka och lugnt ta debatten mot asfaltkramare. Vi kan inte förlora. Att en hållningslös centerpartist blir avåkt sådär i förbifarten är bara en bonus.

Ingen manlig pedagog.

Jag rivstartar på morgonen med kaffe och studiecirkel om detta med SPRÅK. men det visar sig vara mest skåpmat om modersmålets betydelse och annat basic som vi pedagoger rimligen måste kunna efter vår grundutbildning. Sen slår jag upp en gratistidning och ser att män är eftertraktade i förskolan. Malmö stad publicerar annonser i form av fejkade artiklar om detta och även annat, i akt och mening att få människor att vilja arbeta i förskolan. Syftet är såklart gott, men det blottar en syn på könstillhörighet som något magiskt eller märkligt. Förutom att vara en strålande pedagog som kan leda barn till kunskap och samverka med föräldrar och kollegor, så ska jag alltså dessutom representera gruppen män. Jag har faktiskt ingen aning om vad det kan tänkas innebära. Man kan tro att det handlar om att sparka fotboll och hänga upp gardinstänger och inte gråta som en kärring. Men jag vet verkligen inte. Det är illa nog att jag på min arbetsplats får vara representant för sdf Rosengård och Sverige, kan jag tycka. Så det blir ingen manlighetstrams på jobbet; inget alls. I så fall ska jag ha mer betalt. för det får ju män, har jag hört.

01 september 2009

1sep

Åh, jag minns signaturmelodin till "En värld i krig" och bilder från slagfält, luften över Berlin och London och koncentrationsläger. Människor på dödsmarscher och vrålande ledare. Alla blev vi intresserade av andra världskriget och av dom ideologier som bar fram det. Nu, idag, när man fortfarande kan betala afrikanska infödingar i småmynt och några säckar mat, för deras medverkan i TV och där det är åter igen är legitimt att beskylla judar för märkliga osannolika skändligheter får vi fatta att vi inte helt och hållet lärt oss. Det är en bit kvar. Att inte tro blint på någon eller något är ett sätt att inte bara klara livhanken utan också att rädda livet på andra. Ingen blind tro, inga syndabockar. Och alla ska höras och få lov att skapa sitt. I en liten italiensk stad som heter Reggio Emilia tog en grupp pedagoger fasta på det och skapade den pedagogiska riktning som ska vaccinera barn mot fascism. Tyvärr är inget någonsin säkert, men ambitionen är god. Man ska börja i det lilla med de små. Om en knapp vecka åker jag till Berlin. Igen. Första gången jag reste dit fanns det taggtråd och murar och ett sjukt totalitärt system som höll isär människor med våld i namnav socialism och stora planer. Vi trodde det var för evigt, men inget tycks vara för evigt. Nu är allt förändrat. Berlin byggs om för demokrati och frihet. Och i berlin handlar man med samma euro som i Spanien, Slovenien och i Finland. Europa hänger ihop genom sina olikheter, i samarbete.
I det stora och det lilla ska vi hindra uppkomsten av nya diktaturer och jobba för och genom kärlek och fred. Aldrig darra inför dom stora orden, aldrig mera krig och läger.