Ja, jag vet. Jag vet precis hur.

Om jag inte pratar i telefon, så sjunger jag när jag cyklar genom stan. Det kan komma det mest osannolika från mina stämband och läppar: som blågrå dyning, bohusbergen rullar och så, trots att det är en mörk ovänlig höstmorgon på Rosengård. När jag cyklar över vår viadukt, så märker jag till min förvåning att det kommer ett : halt, här får ingen passera, trots att det är folktomt, så när som på tidningsbud och enstaka bilar på vägen under. Den där sången minns jag ju väl. Thåströms röst lät så ledsen, precis som om det verkligen var han som var på väg att diskutera med en K-pist vid berlinmuren. Jag minns att den svenska vänstra vänstern diskuterade muren och Ebba grön och den där sången. Muren var bara en förstärkt gräns, inget konstigt, skrev proletären och VPK tyckte att DDR och Sovjet i alla fall var bättre än ingen socialism alls. Det tyckte man ända tills kongressen 1992, då man tårfyllt ångrade sig, efter att ondskans imperium fallit genom Reagans kapprustning. Ebba grön var illa ansett fram tills dess självaste Mikael Wiehe sa att dom var bra. Då tyckte resten av vänstern det också, som genom ett trollslag ändrade man uppfattning. Dom jämlikaste av jämlika har alltid varit svaga för auktoriteter. När jag nrmar mig jobbet börjar jag sjunga om bomber som faller över tältläger, men det orkar vi inte analysera just nu.