Höstdagjämningen gled över i den tjugotredje och det är höst på sant. Jag deltar inte i hyllningsropen; jag föredrar sommar. Men jag förstår att det inte kan vara sommar jämt. Jag förstår allt det där med att det måste gå ner för att kunna komma upp. Jag har lånat Anna Kåvers bok om känslor, för att förstå varför jag fortfarande kan pendla mellan moder så dant. Som idag: lycka förbyttes i ilska, sen blev det okej igen. Det var en smula slitsamt. Jag behöver jobba på att kapa topparna och fylla bottnarna en smula. Det är en typisk höstgrej, på sommaren är det aldrig så och inte på våren heller. Min Sara cyklade på bilfria dagen och jag kan älska henne för mindre. Hennes engagemang är så enkelt, så äkta, så naturligt, till skilnad från mitt som är krångligt och fyllt av buntar med handlingar och möten. Men tyvärr gillar jag det där livet. Jag vill sitta där och dra mina yrkanden på eftermiddagen, efter att på förmiddagen ha satt gränser och kramat och allt det där som man gör på en förskola där dom fattigaste av fattiga och utsatta befinner sig.
Jag fyllde i min nomineringsblankett och skulle lista positiva och negativa egenskaper. Mina negativa är att jag kan bli en smula känslosam och nån grej till. Boken kan ge svar, men jag är så där känslosam. Jag önskar att det alltid vore sommar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar