Åh, jag minns signaturmelodin till "En värld i krig" och bilder från slagfält, luften över Berlin och London och koncentrationsläger. Människor på dödsmarscher och vrålande ledare. Alla blev vi intresserade av andra världskriget och av dom ideologier som bar fram det. Nu, idag, när man fortfarande kan betala afrikanska infödingar i småmynt och några säckar mat, för deras medverkan i TV och där det är åter igen är legitimt att beskylla judar för märkliga osannolika skändligheter får vi fatta att vi inte helt och hållet lärt oss. Det är en bit kvar. Att inte tro blint på någon eller något är ett sätt att inte bara klara livhanken utan också att rädda livet på andra. Ingen blind tro, inga syndabockar. Och alla ska höras och få lov att skapa sitt. I en liten italiensk stad som heter Reggio Emilia tog en grupp pedagoger fasta på det och skapade den pedagogiska riktning som ska vaccinera barn mot fascism. Tyvärr är inget någonsin säkert, men ambitionen är god. Man ska börja i det lilla med de små. Om en knapp vecka åker jag till Berlin. Igen. Första gången jag reste dit fanns det taggtråd och murar och ett sjukt totalitärt system som höll isär människor med våld i namnav socialism och stora planer. Vi trodde det var för evigt, men inget tycks vara för evigt. Nu är allt förändrat. Berlin byggs om för demokrati och frihet. Och i berlin handlar man med samma euro som i Spanien, Slovenien och i Finland. Europa hänger ihop genom sina olikheter, i samarbete.
I det stora och det lilla ska vi hindra uppkomsten av nya diktaturer och jobba för och genom kärlek och fred. Aldrig darra inför dom stora orden, aldrig mera krig och läger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar