Över gränserna.

Egentligen är jag på väg. Jag ska till ett rödgrönt möte och höra våra, vänsterns och sossarnas lokala riksdagsledamöter svara på en moderators frågor. Det blir förstås en smula mingel med bekanta ur alla tre lägren. Sossarna har kammat sig en smula. Förr var många sossar så oerhört självgoda; vi är partiet, vi byggde landet och ni andra får gärna vara med om ni håller med oss. Men jag vill påstå att det ändrats. S inser att samarbete måste till och rent av att andra partier har saker att tillföra dom. V kan fortfarande vara sådär självsäkra, lite kvardröjande marxist-leninistiska, men det är delvis en generationsfråga, de äldre är oftast på alla sätt mognare än de yngre. Samarbete är överlag kul, vill jag betona, kul men lite krångligt. I sociala sammanhang är det inte alls säkert att partivännerna och samarbetspartierna är trevligast, även om det oftast är så. Det finns moderater som jag gärna hänger med, även folkpartister om dom är mer Westerberg än rottingmajor, om man säger så. Att umgås med KD och SD-människor finns däremot inte på kartan. Så jävla självgoda och dryga. Ska man umgås socialt, så måste man veta att personen man har nära sig faktiskt inte i smyg eller alldeles öppet tycker att människor som jag är syndare eller PK-troll eller att vänner inte ska få gifta sig eller skaffa barn på lika villkor. All form av rasism och sexism går bort. Så är det bara. NU går jag verkligen.