29 september 2009

Jag, stackars ensamstående förälder...

I slutet av mars 2005 meddelande jag slutligen min dåvarande sambo att jag lämnat förhällandet och tänkte flytta in i en annan bostad så fort lämpligt tillfälle gavs. Så förvandlades vi från en del av verklighetens folk med parmiddagar och gemensamma inköpslistor till fria singlar i stan med pizza och nätdejting på menyn. Och även min andra kull barn blev till skilsmässobarn, vilket såklart gjorde mig till en särskilt misslyckad människa i alla rättrådigas ögon. Jag, stackars ensamstående förälder, kallar jag mig på jobbet, smått självironiskt. Nu har jag en hyfsad lön och ett liv som innehåller mycket aktivitet, så är det någon som blir avundad, så är det jag. Jag har inga parmiddagar och campingsemestrar, men vi reser till Barcelona och Bohuslän och går på bokmässan och bondens egen marknad i Haga och sånt där. Jag är på många sätt en rik människa. Men att vara ensam i föräldraskapet är ensamt. Att alltid behöva checka om det är barnhelg om saker ska planeras, att ordna färdigmiddagar när man kommer hem sent fyra av fem vardagar (som denna vecka) och att alltid behöva säga nej till möten på helger inför förvänande barnlösa och tvåsamma, tär en smula på orken. Lyllos i alla fall att jag alltid kunnat jobba dagtid och sluppit pussla med icke-existerande nattomsorg.
Det är en trend att skaffa barn själv och det är naturligtvis helt okej. Det ska inte behövas en kärleksrelation för att få barn. Men man ska inte underskatta de logistiska och praktiska problemen med att vara ensam. Det behövs nya idéer, nya boende- och umgängesformer för att ingen ska passa mindre in än andra. Kärnfamiljsnormen måste bli historia. DET är för mig viktigare än de ekonomiska frågorna för oss stackars ensamstående föräldrar. För övrigt har jag aldrig varit så ensam som när jag levde med kvinnor som var helt fel för mig.

1 kommentar:

Hjärter dam sjunger igen sa...

Jag tror nästan att det kan vara lättare att ha levt ensam med sitt barn från början, än att anpassa om sig efter en skilsmässsa.Man har liksom förutsättningrna klara för sig från början

Men jag skulle också sjävlklart gärna se en förändring i form av nya "familjebildningar". Jag har en granne som jag kan dela ansvaret med för våra båda barn. Vi skulle självklart inte kvala som familj, eftersom det i dagens samhälle förutsätter att man har sex med varandra. Men i min verklighet så är det en precis lagom familj.