Hon säger att jag låter hård i min blogg. "Hård?". "Ja, hård och fördömande!". "Men jag som är en sån mjukis", säger jag. "Ja, inte där i alla fall". Sen enas vi om att mitt språk kan låta tvärt och väl bestämt. Nere på scenen berättar Mia Skäringer om hur det är att vara tjock som barn och om att drabbas av anorexia. Hon läser ur sin bok och är inte sådär rolig som hon brukar, utan allvarlig. Hela bokmässan handlar om språk och om att utveckla sig. Var och varannan författare använder text som terapimetod och det är bra, bara det inte blir för insnöat och privat. Peter LeMarc spelar den här som är en av dom vackraste sånger som skrivits på svenska och jag sjunger med. Sen pratar han och hoppar på Lundell tre gånger för hans syn på kvinnan. Själv har han varit gift i trettio år med samma kvinna får vi veta. Sara och jag irrar runt bland montrar och in i seminarielokaler och jag säger att jag vill se Sara där bland alla som signerar böcker och hon nickar, så det kommer väl att bli så en dag. Vi handlar böcker och ser Tiina Rosenberg tre gånger och hör henne prata två, skarp, intellektuell och ständigt förbannad. Som en kvinnlig Guillou, fast hon varken skulle acceptera det ena eller andra epitetet.
Bredvid henne står Åsa Linderborg, lika fyrkantig och trist på aftonbladets kultursida, som hennes bok "Mig äger ingen" är bra.
Ja, det är bokmässa och jag vill inte gå därifrån och inte lämna Sara och aldrig vara ensam på tåget hem. Men jag skruvar upp Springsteen och läser PO enqvist och tjejen med fikavagen serverar mig kaffe och kexchoklad och längtan tar mig med långt bort. jag funderar på det tyska valet oh på vårt val nästa år, listor, kandidater och med ett ryck är jag framme i malmö och låser upp min cykel som står kvar på pråmen där jag ställde den i fredags.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar