Rosengård är inte ganska bra som det är.

Åh, man vill så väl. Man önskar Rosengård lycka till och då blir det lätt att man slätar över och liksom råkar säga att det inte är så farligt och att det tom är värre på andra ställen. Men vi kan nog slå fast att utanförskapet och fattigdomen på Rosengård har slagit svenskt rekord. Jämfört med svälten i Sudan är det inget, som Spike i Notting Hill skulle sagt, och däri ligger en del av problemet. Nästan alla som flyttar till Rosengård får en högre materiell standard än dom hade i sin tidigare hemland, även om dom lever på understöd. Så stängs man in i sin situation och för varje dag som går blir det svårare att ta sig någonstans bokstavligt och bildligt. När vi skulle ha föräldramöte på Ribersborg, visste inte någon av föräldrarna var det låg, trots att det är en av Malmös mest kända platser. De problem vi som jobbar i området ställs inför är så sjukt stora att vi inte alltid vet var vi ska börja. En sörja av fattigdom, strukturell rasism, medeltidsvärderingar, kriminalitet och social kontroll rörs ihop och blir till ett ett kaos svårt att ta i. Men jag har ett stort hopp för rosengård. Vi kan rent fysiskt bygga till och om området och bland oss som jobbar där ute finns goda verklighetsbaserade idéer, för att inte tala om kraften som finns latent hos rosengårdsborna. Kan man komma på att sätta eld på bilar, så kan man komma på bra saker. Men säger vi att det är ganska okej som det är, så behövs ju knappast några förändringar. Det vore ett jävla svek.