I really learned a lot.

Alla powerballaders moder. Den smärtsamma, skadliga, underbara och outgrundliga kärleken. Man tror man är så unik i det där, men går det som en hund, viftar på svansen och slickar med äcklig andedräkt som en hund, så är det nästan garanterat en hund. Man kan så fint prata om hur motsatser möts och drömma om något helt annat, men det är inte det man vill ha. Man vill ha promenader i parker och längs vatten, diskussioner om böcker, film, musik och politik. Och man vill vara nära, nära. Den dagen man börjar prata om att anstränga sig och om att man kompletterar varandra genom sina olikheter, att man ger varandra space och utrymme, så kan jag lova att det är över. Ibland ger man skitsnacket en radikal touch och pratar om att man polykärlekar, men det är bara varianter på samma tema. Visst kan man vilja ha sex med flera i rad eller samtidigt, men om man från ingenstans börjar vilja det, så handlar det om något annat. Man vill ut, vill slippa knyta om eller lösa upp den anknytning man har. Inga jag känner som separerat har överraskat mig. Det har alltid föregåtts av sånt där pladder som jag skrev om innan. Men man ska ju inte ge upp heller, som det heter. Tänka på barnen och så. Folk drar vid minsta lilla motgång, heter det. Men du måste altid försöka vara den du vill vara och älska dig och förlåta dig. Och var inte rädd för smärtan, för utan smärta ingen glädje..