Lånar en bok på biblioteket av en författare med Bonnier som efternamn. Det måste vara förfärligt att vara författare och heta Bonnier. Man lär aldrig bli bedömd för det man skriver, även om man kanske lättare får sina alster utgivna. Att Maria blommat ut till en glänsande stjärna, såg vi i partiledardebatten. Det gröna är verkligen det nya svarta och det är Maria som manifesterar det. Som Birger 1994, men på ett sätt som passar vår tid. Det är vi gröna som är det nya. Överallt där vi är med och styr händer det nya roliga saker; saker som aldrig testats förut. Fair trade och at priritera träd framför asfalt. Förtätning mellan människors hjärtan istllet för utspridd ensamhet. Det ska vi poängtera även i riks- och EU-debatten, tycker jag. Mona hugger som en orm på regeringens politik och det är såklart bra. Men en smula blekt är det ändå. Mycket: vi kommer med besked sen. Reinfeldt parerar, ibland snyggt, ibland på Materazzi-vis. Men det märkliga med hela alliansen är att man inte vill stå får att deras politik leder till att rika blir rika och fattiga fattigare. Det är det dom vill. Så stå för det då. Jag tjänar på alliansens politik, men för mig är plånboksfrågor skit; det är som om en vacker men falsk kvinna skulle locka mig till ett one night stand.
Men en otrohet med borgarna skulle ge mig klamydia, minst.
På vägen hem från biblio äter jag falafel vid statsministergrillen. Det är jag, ett finsktromskt par och en mammapappa och tre barn som är hälften Finland och hälften Armenien, eller nåt. Jag bor mitt i mångfalden, bland gåsskit och falafel. Det är politik på riktigt. Långt från plånboken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar