Pang på.

Pang på. En unge kollar på Cheers, en är ute och leker med en vän och den tredje sover. Radion verkar ha skruvat in sig på P4. Du är min man. Inte trevligt alls. P1 eller din Gata, ska det vara. Vad dottern gör långt borta i Stockholm anar jag inte ens. Kanske dricker hon kaffe ute på balkongen eller går en runda ner till affären. Jag vet inte. Jag är trött och sorgsen och hoppet, som enligt partiprogrammet är större än hoten, har sjunkit ner till en lågvattennivå. Det är inte bara ebb, det är illaluktande sjöbotten och strandade båtar överallt. Jag accepterar att det är så och ser hur alla visslande drar förbi ute på vägen, utan att se mig. Jag köper det. Bara med sanningen i vitögat kan man förändra. Tiden rusar. Man måste visa sig och göra jobbet själv. Man blir aldrig upptäckt, man kan försvinna utan att dom flesta ens visste att man någonsin fanns där.