Inte rädd.

Marcus är ängslig. Mymlan har varit det. Kanske ser vi olika på föräldraskapet, jag har aldrig känt mig ensam i det, förutom rent praktiskt i livet som ensamstående. Dom har sina morsor och andra som älskar dom. Själv har jag schasat bort ängslan och rädslan från mitt synfält. Det räcker med sån skit nu. Det är nog med ojande och oro, nog med självömkan och ält. Allt kan hända och inget kan hända och det jag kan påverka, det ska jag påverka, samtidigt som jag har respekt för att vi är dom vi är. Det har funnits stunder när barnen har varit det enda skälet till att jag velat fortsätta leva, men lika lite som deras liv ska ligga i mina händer ska mitt liv ligga i deras. Varje människa måste leva för sin egen skull och veta att man inte är oumbärlig, även om man förhoppningsvis gör en skillnad. Jag är trygg i att ungarna kommer att överleva, sörja, men göra mig till ett glatt minne när jag är borta. Jag får hoppas att det dröjer en jävla massa år, förstås, nån dödsdrift har jag inte. Som ateist vet jag att jag efter livet kommer att vara lika borta som innan jag avlades. Det bara är så. Jag är inte rädd.