Sån vill jag inte vara.

Jag ska hålla mig undan dom coola bloggarna, för det är inte riktigt min värld. Jag får fan lära mig det nu. Jag har svårt att vara sådär neråtkickande och fascistoid som man ska vara om man vill få skrattarna med sig i den världen och det är fanemig det sista jag vill vara i mitt liv. Jag slickar hellre golv än fasciströv. Det är ofantligt långt från de coola reklambyråernas värld till Rosengård och Värnhem. Men jag är faktiskt också trött på Rosengård just nu, jag måste medge det. Man sätter in så inihelvete mycket energi och hopp i det man gör och det händer så lite. Igår när jag gick bekvämt gottluktande i snygga kläder nere på stadshuset, kom jag på mig själv med att jag nog lätt hade kunnat vänja mig vid att ha det så. Man vänjer sig snabbt vid privilegier och jobbet ute i stadsdelen med det vackra namnet blir aldrig färdigt; det kommer alltid nya katastrofer flygande. När politiska sekreterare och informationsassistenter säger att dom har det stressigt och ett svårt jobb, så brukar jag titta åt ett annat håll. Föraktfull, men delvis avundsjuk. Sån jag inte vill vara. Just nu vill jag öppna fönstret och känna kall malmöluft komma i till mig i ensamheten på fjärde våningen. I bakgrunden surrar TV-n med ett program om Mare Kandre. Kaffet i muggen är gammalt och ljummet.