Jag står här på ett torg.

Eller snarare på andra våningen i ett hus som vetter ut mot detta torg. För dagen uppsvidad i nyinköpt kavaj från Emmaus, står jag i rummet med dom många målningarna av döda kungar och lyssnar på resultat av projekttävlingen. Hur det ska gå i tävlingen, vet jag redan eftersom jag suttit i juryn. Och huset som vi är i är så klart Rådhuset. Här gifte jag mig en vårdag för över 20 år sedan och här tog jag några senare för första gången de tunga stegen upp fullmäktiges talarstol. Demokratin ska ha fina rum och pynt och här är gott om både och. Vi ska visa alla att det är vanligt folks åsikter som tagit palatsen i anspråk. Ett hus för politik och kärlek är ett hus jag trivs i. Visst skilde jag mig och visst tröttnade jag på fullmäktige och ville vidare. Nu lockas jag att återvända till både det ena och andra. Nere på torget står en svulstig staty över mannen som koloniserade Skåne. Hade danskarna vunnit 1600-talens krig, så hade Fredrik den tredje stått där istället. Tillsammans med moderaten Susanne Ydstedt, som jag kommer anmärkningsvärt bra överens med, spånar jag på alternativ placering för tjocke kungen med häst. Kanske Nydalatorget i dom södra förorterna, en gång invigd av den första människan i rymden, Jurij Gagarin. Vårt stora torg, stort som sex vanliga kvarter bör rensas från plåthästar och annat skrot. Bilarna ska bort och hängställen och fler träd ska dit. Maktens torg ska bli samtalens och de spännande mötenas torg. Malmös hjärta, liksom.