Min pappabok

Det är en fröjd att promenera med minstebror till skolan. Vi utbyter tankar och åsikter i slo-mo, fjärran från mellanbrors föreläsande. Det är intressant att prata med barn och allra intressantast är mina egna. Däremot skyr jag pratet om att barn är så kloka och så. Det här fråga barnen-tjafset. Barn är i allt väsentligt dummare än vuxna, det ligger liksom i barndomens natur. Barn kan inte ta ansvar över sina liv, men ska läras att göra det. Jag funderar lite på om mina ungar någonsin kommer att skriva böcker om mig, men nej. Jag är varken pappa Karlstad zoologiska, eller tattarpappan Lodalen eller nån arbetarklasshjälte från Västerås, offrad i det kapitalisitiska ekorrhjulet. Jag är inte så intressant. Det ante mig förresten att Erik Wijk, apropå pappaböcker, är släkt med broströmarna och resten av göteborgsadeln. Han är ju lite av en inverterad Cecilia Gyllenhammar, kan man säga (och det är ingen komplimang till någon av dom). Överklassavfällingarna är alltid dom argaste radikalerna, men med åren brukar dom hitta hem. Vi som har arbetarklassarvet i generna är ofta lite coolare över allt det där. Det fanns nog en tid då jag skulle kunnat vräka ur mig en bok om min avdöde pappa och då hade det varit en lite aggressiv skildring, kan man tro. Nuförtiden tycker jag snarare att det är kvinnorna i släkten som är intressanta. Släktens män har en tendens att överdriva allting, drickande, arbete, relationer och vi har tillåtit oss att ha ett jävla humör mellan varven. Kvinnorna i släkten har städat,lagat mat och torkat spyor under tiden männen orerat. Jag tror att jag brutit med det där, men ska kanske inte vara för säker. Precis som jag bestämmer mig varje dag för att gå upp och vara nykter, måste jag i relationer varje dag bestämma mig för att vara jämställd. Ingetdera kommer av sig självt. Så det blir ingen pappabok från mig och ingen mammabok heller. Möjligen en självbiografi som kunde heta född med en plastsked i munnen.