Tillsammans med Emelie så jag en dokumentär som handlade om tre tjejer som precis kommit ut som lesbiska. Frid och fröjd, förutom en sak. Unga män beskrevs i bild som töntar som hängde över bilhuvar. Såna är män och därför kan man inte bli kär i män, skulle vi förstå. Det stör mig en smula att vi män fortfarande tillåter oss att mallas in så smalt. Varför är vi så jävla få som gör motstånd mot påtvingad överordning, varför accepterar vi att vara så gråa och förutsägbara?
Velourpappor sades dom vara, farsorna till oss som var barn på sjuttiotalet. Det stämmer dåligt med mina minnen. Dom flesta farsor hade illasittande kostymer eller jobbarställ. Som nu, ungefär. Och medan kvinnor och tjejer förändrar sina roller, så står vi kvar och stampar. Vi som aldrig sa velourpappa har en revolution att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar