Jag vet.

Antingen skulle jag komma att tycka att det var skönt och glida bortåt.
Eller så skulle jag sakna och det skulle befästas.
Det blev det senare.
Starkare och starkare ju mer tiden gick.
Inte ängsligt oroligt, utan i hjärtat och i bakhuvudet som det ska vara.
Och magen kompar som bara den kan.
Jag vet vad jag har mig, jag vet vart jag vill.
Din plats är bara din.
Välkommen hem.